Det tycks ha gått Bengt-Olof Dike (3/1) förbi att Svenska kyrkan första advent, i samband med det nya kyrkoåret och de välfyllda kyrkorna, stod upp för både jordklotet och de som bor på det. Dessutom stod man upp för rättvisan. Det manifest som undertecknades av trettio företrädare för olika religioner och livsåskådningar betonade betydligt klarare än vad EU mäktade med i Poznan (dit för övrigt även Svenska kyrkan hade en delegation) att miljön är något där vi som har mer måste ta ett större ansvar och bära de som är mindre. Även om kyrkan tycks följa vindriktningen förefaller det blåsa starkare på ärkebiskopens kansli än på statsministerns.
Sedan är frågan vad Dike förväntar sig av biskopen. Ska han medelst sin teleskopiska röntgensyn upptäcka de utsatta kristna i världen, sätta kräklan i ändan och snabbare än en kula flyga för att rädda dem?
En dialog behöver inte betyda att man tar till sig vad som sägs. Däremot förutsätter det - för att det ska bli en god dialog - att de inblandade lyssnar. För att det ska kunna ske måste man lära känna varandras värderingar och tankesystem. Det är själva grunden till att kunna påverka. Om vi inte lyssnar på troende av annan övertygelse i Sverige, hur ska vi då kunna säga något till hjälp i stället för att göra skada för trossyskonen i andra länder?
Bättre än missionsbefallningen har människan klarat uppgiften att gå ut upp och uppfylla jorden. Vi kristna är inte ensamma på den.
Erik Birath