Tyst och hukande under den politiska korrekthetens våta mantel eller orädd, tydlig och med skärpa reagerande mot förtryck, förföljelser, orättvisor, hyckleri och falskhet? Ja, kära läsare och kyrkotillhöriga, välj det alternativ som ni anser ska vara Svenska kyrkans!
Vilken nytta gör en kyrka, som hela tiden "ligger lågt" och alltid sätter upp fingret i luften för att känna den för dagen förhärskande vindriktningen? Är en sådan kyrka det salt i debatten som nu är mer nödvändigt än någonsin?
Svaren på frågorna ger sig själva - åtminstone för alla dem som verkligen vill ha en aktiv kyrka, som märks, hörs och syns och som vågar och vill vara riktningsvisare för oss. En kyrka där den helt igenom uppfordrande missionsbefallningen omsätts i praktiken och inte hamnar totalt i skuggan av pågående och planerade religionsdialoger, varav de flesta har det gemensamt att de blott är monologer - av muslimer. Exempelvis brukar biskop Martin Lind numera inte försumma något tillfälle att varna för det han anser vara en utbredd islamafobi i samhället. Sällan nämner han den omfattande förföljelsen av kristna i flera muslimska stater, att det - bland annat i Iran - är förenligt med dödsstraff att konvertera till kristendomen eller den långt ifrån jämställda situation, som muslimska kvinnor lever under. Det sistnämnda gäller också minst 100 000, kanske betydligt flera, kvinnor i vårt land som bär slöja.
Första advent inleddes ett nytt kyrkoår med välfyllda kyrkor, hoppfulla predikningar och den underbara psalmen Hosianna. Men det goda kyrkoåret kommer inte av sig självt, blir ingen realitet om Svenska kyrkan fortsätter sitt mumlande, inte vågar tala klarspråk om världens ondska, förföljelser och förtryck, om kyrkan inte frimodigt följer den befallning, som enligt Matteusevangeliet lyder så här:
"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. (Matt.28: 18-20)"
Kan Ordet bli tydligare, uppmaningen klarare, befallningen mer konkret?
Att missionera bland människorna för det budskap som är kyrkans, våga protestera och kräva ett slut på förföljelserna av trosbröder i andra stater, att inte göra skillnad mellan röda och bruna diktaturer är nödvändigt - utan inskränkningar - för en kyrka som ska vara trovärdig och tas på allvar.
Vi har inget behov av en kyrka, som följer minsta motståndets och opportunismens lag, som inte vågar ge oss vägledning i moral- och rättvisefrågor, som inte vågar stå upp för det kristna budskapet i samtal med andra religionsföreträdare. Och om inte missionsbefallningen ska sättas i centrum för kyrkans arbete, undrar jag vad som ska stå främst på dagordningen för våra biskopar, präster, den kyrkliga riksstyrelsen och kyrkoråden.
Vakna, du sovande och mumlande Svenska kyrka!
BENGT OLOF DIKE