Ska svenska vara undervisningsspråk i den svenska grundskolan eller ska vi redan på detta stadium låta engelskan ta över?
Enligt förordningen om försöksverksamhet med engelskspråkig undervisning i grundskolan får upp till hälften av undervisningen ske på engelska. Grundskolan ger grundutbildning upp till en nivå som är tillräcklig som avstamp för vidare studier på gymnasienivå. När man lämnar grundskolan ska man ha utvecklat sin skriftliga och muntliga uttrycksförmåga och sin språkkänsla samt skaffat sig grundläggande kunskaper och färdigheter i alla skolans ämnen.
Ska dessa kunskaper och den begreppsvärld som knyts till ord och termer vara på svenska eller på engelska?
När man säger "lund", "talgoxe", eller "berggrund" är det inte bara ord som definierar något utan en mäng associationer, mentala bilder och känslor framkallas i medvetandet. Kan inte en svensk medborgare formulera begrepp och tankar om historia, litteratur, geografi, biologi och botanik på svenska har vi förlorat något dyrbart och oersättligt. Svenskan har då tappat terräng för att hänvisas till att bli ett rent "vardagsspråk". "Kunskapsspråket" har blivit engelska och fortsätter naturligtvis att vara engelska också på högre stadium.
Är det då inte bra att vi blir duktiga i engelska? Jo, naturligtvis - men dithän kan vi nå genom god, effektiv och mångårig undervisning i engelska av välutbildade lärare i ämnet. Detta är något helt annat än att få en stor del av undervisningen serverad på mer eller mindre god engelska. För det är väl så att svenska lärare utbildade i olika ämnen ska få undervisa i grundskolan?
Det svenska språket är både ett värdefullt kulturarv och ett dagligt verktyg som vi livslångt använder och utvecklar i muntlig och skriftlig kommunikation med andra människor. Låt oss vårda och värdera detta och inte av flathet och okunskap betala skatt för att engelskan ska kunna åsidosätta svenskan i den svenska grundskolan. Trots allt är undervisningen riktad till och betald av svenska medborgare.
Marianne Watz