Alexander Gabelic skriver (26/8) att det är välkommet att Sverige ökar sin trupp i Afghanistan. Men detta är en farlig väg. Utländska trupper, även om de är under FN-mandat, är allt mer ovälkomna och få afghaner skulle hålla med Gabelic om hans analys av tillståndet i landet. Stora delar är i dag betydligt säkrare än för sju år sedan är ungefär lika felaktigt som att demokratin stärks genom presidentvalet nyligen.
Om Hamid Karzai med sin genomkorrumperade kandidat Fahim vinner kommer ytterligare år att slösas bort utan genomgripande reformer som syftar till att etablera ett starkt civilt samhälle, fritt från korruption och där de forna krigsherrarnas makt bryts. Detta har Karzai inte klarat av, eller velat, åstadkomma.
Även om FN de första åren gjorde ett storartat arbete, speciellt med Bonnprocessen och konstitutionen, har det internationella samfundet misslyckats med att lösa regionens problem. Konflikten mellan Pakistan (som stöder talibanerna) och Indien trappas upp bland annat genom svenska pågående eller framtida vapenförsäljningar av till exempel Erieye-systemet och JAS Gripen. Det gör även oron i de diktatoriska Centralasiatiska länderna, där en lösning måste till snarast för att Afghanistan ska kunna få stabilitet.
FN har en viktig roll - men inte som Gabelic löst skisserar. Däremot måste en kontaktgrupp med regionens länder etableras, auktoriserad av FN:s säkerhetsråd så att dispyter kan lösas och den nye presidenten pressas hårt till att genomföra reformer. För först när afghanerna själva känner tilltro till sin regering och det finns en klar politisk process kan mer svenska soldater sändas för stöd. I nuläget riskerar de bara att bli måltavlor för fler talibanbomber och att komma hem i flagginsvepta plastsäckar.
Lennart Berggren