Påstående: Ju jämnare de officiellt registrerade och beskattade inkomsterna är, desto svårare är det för någon att förbättra sin levnadsstandard med vanligt kneg. Och desto lättare att höja sin levnadsstandard med oregistrerade och obeskattade inkomster. En jämn fördelning av de beskattade inkomsterna ger upphov till en ojämn förmögenhetsfördelning och därmed till en ojämn fördelning av levnadsstandarden.
Den som påstår detta är Stefan Fölster i sin bok "Jämlikheten som försvann". Han är chefsekonom på Svenskt Näringsliv.
För att börja med påstående ett så är det lätt att instämma. Sambandet mellan förvärvsinkomst och levnadsstandard har blivit ganska svagt i Sverige. Annat betyder mycket mer, framför allt familjesituationen. Ett läkarpar med tre barn och en hushållsinkomst på 100 000 kronor i månaden har ungefär samma standard som en ensamstående trettioåring som tjänar 20 000 kronor eller pensionärsparet med enbart ATP och avbetald villa. Bäst lever väl två sambor utan barn som tjänar 15 000 kvar, de delar ju på hyran och maten och bilen.
Jag minns själv vilket ekonomiskt klipp det blev när barnen flög ut. Dessförinnan var det omöjligt att spara till annat än en klen budget. När det sedan blev pengar över varje månad var det lätt att bygga upp en ekonomisk buffert värd namnet.
Familjesituationen är en variabel, möjligheterna att tjäna svart är en annan. Den som kan det (eventuellt i kombination med a-kassa, sjuklön eller andra bidrag) kan både leva gott och bygga upp ett ansenligt kapital på kort tid. Många har väl vänner och bekanta som lyckats med detta.
Det senare påståendet är mindre uppenbart. Ju jämnare inkomster desto större förmögenhetsskillnader...det låter lite kryptiskt. Men Fölster visar att det faktiskt förhåller sig så.
Den hårda beskattningen - 54 procent av BNP i Sverige är skatter, klart högst i världen - har pressat ihop inkomsterna både före och i synnerhet efter skatt för det stora flertalet inkomsttagare. Det visar alla undersökningar. Däremot är det väl inte lika uppenbart att förmögenhetsklyftorna är särskilt stora?
Statistiska centralbyrån rapporterar att i slutet av 90-talet ägde den rikaste femtedelen av befolkningen 91 procent av all förmögenhet i Sverige - en rejäl ökning sedan början av decenniet. Motsvarande siffra för kapitalismens Mekka, alltså USA, var 82 procent. Sverige är alltså kanske det ojämlikaste landet i världen när det gäller förmögenhetsspridningen.
Detta är särskilt anmärkningsvärt, noterar Fölster, eftersom flera av de rikaste svenskarna inte är medräknade; de bor utomlands eller ha pengarna nerplöjda i stiftelser. Han uppskattar svenskarnas utlandsförmögenheter till mellan ett och två tusen miljarder, dvs en till två biljoner kronor, en siffra som motsvarar minst hundratusen kronor per svensk.
Anledningen är förstås förmögenhetsskatten. Hellre ha en förmögenhet obeskattad utomlands än beskattad i Sverige. På senare år har praktiskt taget alla länder oavsett politisk regim avskaffat förmögenhetsskatten såsom verkningslös eller direkt skadlig för landets näringsliv. Att Sverige inte gjort det beror uppenbarligen på att regering och riksdag ännu inte förstått att internet är en internationell företeelse och utomordentligt lämpad för penningtransaktioner över gränserna.
Det betyder alltså att svenska staten och näringslivet går miste om avkastningen på denna svindlande summa att användas inom sjukvården och skolan samt till investeringar i näringslivet. De inkomster som förmögenhetsskatten genererar till statens kassakista är felräkningspengar jämfört med vad en slopande av förmögenhetsskatten skulle inbringa.