EU sluter regelbundet fiskeavtal med fattiga utvecklingsländer. Dessa avtal är kritiserade av såväl miljörörelsen som biståndsorganisationer.
Fiskeavtalen ingås främst med afrikanska stater. Avtalen innebär att europeiska fiskeflottor får rätt att fiska i dessa länders vatten. Avtalen leder till utfiskning av världshaven och till att utvecklingsländernas lokala fiskare berövas en betydelsefull inkomstkälla.
Stora hypermoderna trålare från EU lokaliserar effektivt stora fiskstim och dammsuger värdefulla fiskeresurser. De lokala fiskarna, oftast fattiga människor som har betydligt mindre båtar och enklare fiskenät, får hålla sig till godo med den småfisk som de europeiska fartygen lämnar kvar.
Utvecklingsländerna är i akut beroende av ekonomiska resurser och är självfallet inte en jämbördig förhandlingspart i förhållande till EU-länderna. Det enda rimliga är att denna form av EU-avtal avvecklas och att de länder som anser att denna ordning är rimlig sluter egna mellanstatliga avtal med intresserade utvecklingsländer.
Nyligen röstade EU-parlamentet ja till att förlänga EU:s fiskeavtal med två afrikanska länder, Elfenbenskusten och Guinea-Bissau. Jag lade fram ett par ändringsförslag, bland annat ett med kravet att fiskeavtalen ska avskaffas. Förslaget blev dock nedröstat, bland annat av de svenska socialdemokraterna. Detta parti röstar, likt Maria Carlshamre (fi), uteslutande ja till fiskeavtalen.
Socialdemokraterna vill att EU skall arbeta med utvecklingsfrågor och bistånd. Samtidigt stödjer de fiskeavtal som är skadliga för utvecklingsländerna. Detta agerande är såväl beklagligt som inkonsekvent. EU:s fiskeavtal bidrar till att fattiga människor får det än värre. Med denna form av politik är det föga överraskande att åtskilliga människor, med livet som insats, korsar Medelhavet och flyr till Europa.
Alliansen velar i frågan om fiskeavtalen och röstar ömsom ja, lägger ned sina röster eller röstar nej. En klar linje tycks saknas. I dagsläget kan det tyckas vara ett begränsat problem, då EU-parlamentet inte har någon direkt makt i frågan utan endast kommer med yttranden. EU-parlamentets agerande ger dock ministrarna i rådet legitimitet att fortsätta att ingå fiskeavtal med fattiga länder. Jordbruksminister Eskil Erlandsson tycks inte heller se några problem med fiskeavtalen och har försvarat dessa i riksdagen.
Junilistan har röstat nej till samtliga fiskeavtal, lämnat in ändringsförslag som syftar till att avveckla avtalen, regelbundet hållit kritiska tal i ämnet, ställt frågor till kommissionen och rådet och formulerat röstförklaringar där vi uttryckt vår kritik. EU-samarbetet behöver begränsas och reformeras. En av de viktigaste prioriteringar är att avskaffa fiskeavtal med utvecklingsländer.
Hélène Goudin