Det senaste piratdådet mot den internationella konvojen med förnödenheter till Gaza visar den sedvanliga förtröstan på att USA ska kratsa kastanjerna ur elden och dämpa den starka internationella kritiken mot övervåldet.
Starka krafter i USA vill till och med införliva Israel i det nya utvidgade Nato, som innefattar länder långt borta och som Sverige har föga gemensamt med. Vi har gjort oss av med resurserna att försvara vårt eget territorium mot massivt angrepp för att i stället satsa på patrullfordon och fredsfrämjande insatser i fjärran land. Glömd är läxan vi lärde oss av nedrustningen på 20- och 30-talen.
Till råga på allt har vi förstört den goodwill vi skaffat oss som opartisk medlare i internationella konflikter när vi bytt ut den blå baskern mot Nato-emblem. Med Nato och USA som vapenbröder i Afghanistan uppfattas vi mer och mer som deras bundsförvanter i kampen om viktiga naturtillgångar och strategisk kontroll i Centralasien och Mellanöstern. Det är vad truppinsatsen gäller bakom förskönande omskrivningar om mänskliga rättigheter. Stater som själva bryter mot dessa är inte trovärdiga missionärer.
Dessa konsekvenser har aldrig redovisats och diskuterats öppet parlamentariskt. Större delen av väljarna har vilseletts och sannolikt också åtskilliga politiker. USA:s välvilja och de bättre karriärmöjligheterna på sikt i Natos hägn får även nu styra vår säkerhetspolitik.
Vi kan inte både ha kvar kakan och äta upp den. Israels angrepp på internationellt vatten och USA:s lama reaktioner visar vad som gäller bakom alla vackra fraser. Vi måste snarast möjligt markera var vi står som nation i kommande val och vidta nödvändiga åtgärder. Dit hör att snarast dra tillbaka vår trupp från Afghanistan och konvertera insatserna till civilt bistånd.