Men analyser visar att de byråkratiska hindren och korruptionen inom myndigheterna i u-länderna hindrar kreativitet och småföretagande mycket mer än handelshinder och tullmurar. Handelshinder och tullar är inom u-länderna oftast avsevärt högre än till i-länder som USA, Japan och EU. Så ett avreglerande av marknaden inom u-länderna skulle, tvärtemot vad Hedström och Chamberland skriver, vara högst fattigdomsbekämpande.
Under WTO har de globala tullhindren avsevärt minskats de senaste femton åren, vilket har lett till att andelen fattiga i Östasien halverats och i hela världen från 29 till 23,4 procent. Medelinkomsterna i u-länderna har i reala termer mer än fördubblats mellan åren 1975 och 1998.
WTO har bestämt att fattiga länder ska ha tillgång till billigare kopior av mediciner fram till 2016, tvärs emot krav från en mäktig läkemedelsindustri. Och enligt Världsbanken kan ett framgångsrikt avslutande av WTO:s Doha-förhandlingar i år leda till en ekonomisk tillväxt med uppemot 600 miljarder US-Dollar, vilket kan rädda 140 miljoner människor från ett liv i fattigdom.
Det är dessutom hög tid att dödförklara myten om "rättvisemärkta" produkter. Det är bara ett begränsat antal odlare som får tillgång till de fördelar det innebär att producera rättvisemärkt. Alla andra, majoriteten, ställs utanför.
Ju friare en handel blir, desto mera rättvis blir den.
För att åstadkomma en utveckling för de fattigaste länderna måste vi analysera situationen utan ideologiska skygglappar, skriver LENNART BERGGREN (fp), frilansjournalist och kommunpolitiker i Linköping i ett svar till Lotta Hedströms och Alexander Chamberlands debattartikel den 19/1.