Ta emot flyktingar, inte motsättningar

Det är svenska prästers försök att ändra på juridiken som får mig att undra om även imamer ska lägga sig i domarnas jobb. Det skriver GERDA ANTTI i en replik till Mikael Ribbenvik (30/12).

Linköping2010-01-07 02:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Min långa artikel var ännu längre när jag via Etiska rådet ville ställa frågor, men rådet liksom nu Mikael Ribbenvik ansåg att det var olämpligt. Något jag inte kan förstå.

Efter strykningar blev artikeln inte så redig. Den består av två frågor, en juridisk och en mer känslomässig.

1. Efter att länge varit med i etiska rådet har jag aldrig fått anledning att tro att handläggare och domstolar "inte sakligt analyserar och värderar risker (?) för den som ska avvisas", som diakon Jan Johansson påstår. Jag har tvärtom varit imponerad av de noggranna ärendebeskrivningarna som jag har läst. När kyrkan i Linköping tycks dela diakonens syn på "rättvisan" och dessutom menar att man måste ut på torgen för att få myndigheten att lyssna, då tycker jag att man vilseleder svenskarna.

Att Martin Lind, som liksom jag vet hur Migrationsverket arbetar, fanns bland prästerna som opponerade sig, gjorde inte saken bättre. Inte heller att 24 kyrkor lade förslaget att gruppers och inte individers asylskäl ska vara avgörande. När vi nu ska få en imam till etiska rådet, är inte tanken långt borta att det inte är domstolar som är betrodda att göra domarjobbet, utan kyrkan som vet bäst. Men eftersom etiska rådet inte sysslar med juridik borde imamen i så fall ha sin plats i domstolarna.

Men jag föredrar jurister i domstolen, och präster i predikstolen.

2. I de länder våra flyktingar kommer ifrån finns många olika religiös-politiska grupper, shia, sunni, klanledare, krigsherrar. Ingenting av detta finns här. Min farhåga är att om de olika grupperna ges särskilda rättigheter, då har vi snart ett grupp- mot- gruppsamhälle också här. Motsättningarna flyttar hit genom att Sverige bjuder på det man ofta flyr ifrån. Majoriteten av flyktingarna flyr ifrån hemlandets grupptryck till ett annorlunda samhälle, som ger rätt till ett eget personligt val. I Iran och Pakistan kämpar kvinnor för att slippa slöjan, här säger vi varsågod till tvånget. Självaste Nalin Pekgul säger att slöjan skrämmer folk. Om man vill integreras i det svenska, är det då otänkbart att avstå från slöjan när många svenskar inte tycker den platsar i skola och arbetsliv? Eller uppfattas det så, också för svenskar, att den svenska samhällsmodellen är en olycka? En sån olycka att det inte går att begära att också andra ska tvingas leva i den?

Gerda Antti

Läs mer om