I dagarna har regeringen, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, gjort en överenskommelse angående den svenska militära närvaron i Afghanistan. Det är en dålig uppgörelse eftersom den saknar skarpa förslag för när den svenska truppen ska dras tillbaka. Det blir alltmer tydligt att den militära strategin i landet är misslyckad och att vi måste vända skutan genom att slå in på en strategi byggd på civilt bistånd. Det är på detta sätt man bygger en varaktig fred.
Motiven till kriget i Afghanistan har varierat över tid. Till en början angav man att kriget var till för att bekämpa terrorismen, när detta fallerade var kriget i själva verket ett feministiskt krig mot kvinnoförtryck, och på senare tid hävdas att den militära närvaron är till för att skydda biståndet. I själva verket är det naturligtvis så att den amerikanskledda insatsen bara är intressant för de deltagande länderna genom att se till deras egna ekonomiska och politiska vinning. Det är så utrikespolitik fungerar. Krig är inte välgörenhet.
Facit efter nio års krigande är att talibanrörelsen är starkare idag än tidigare. Missionen har misslyckats. Sverige borde istället hjälpa Afghanistan genom att satsa på bistånd som leder till att fler afghanska barn får gå i skola, att det fattiga landets ekonomi kan stärkas så att fler afghaner får framtidstro och möjlighet att bygga upp sitt land efter decennier av krig och förtryck.
Svenska Afghanistankommittén, som framgångsrikt bedrivit solidaritetsarbete på plats under lång tid, även i talibanstyrda områden, säger att de håller sig så långt borta från militären som möjligt för att inte sammanblandas med dessa. Detta för att vinna lokalbefolkningens stöd. Det är så vi alla borde tänka, när Sverige utformar sin politik gentemot Afghanistan.
FREDRIK ANDERSSON, DISTRIKTSORDFÖRANDE,
UNG VÄNSTER ÖSTERGÖTLAND