Några beskäftiga människor är i full färd med att försöka ta ifrån oss Astrid Lindgren. Det kommer naturligtvis inte att lyckas, men verksamheten är ändå olustig.
Det började genast efter hennes död då man helt i strid med Astrid Lindgrens uttalade önskan anordnade en pampig begravning med tv-sändning och kortege genom Stockholm. Det har fortsatt med märkvärdiga strider om monument och parker och gatunamn.
I Vimmerby vill man inte låta sig nöja med att man har en jättelik nöjespark, "Astrid Lindgrens värld" och ett museum tillägnat henne. Bägge dessa anläggningar är alldeles utmärkta och hade fått Astrid Lindgrens välsignelse. Men när hon dött skulle hennes minne därutöver hugfästas med ett monument på Stora torget. Givetvis blev det genast strid kring de framlagda förslagen och alldeles särskilt illa tyckte ortsbefolkningen om det förslag som prisbelönats av en jury.
Jag vet inte hur långt planerna avancerat sedan dess. Men det bästa vore naturligtvis om alla monumentplaner genast skrinlades. Astrid Lindgren behöver inget monument. Hennes livsverk finns kvar och är ett mycket bättre monument än aldrig så stiliga konstverk.
Är det någon som tror att August Strindbergs betydelse som författare på något sätt vuxit på grund av att det står en staty i övernaturlig storlek av honom i Stockholm? Ironiskt nog i Tegnérlunden, förresten.
Inte heller finns det minsta anledning att döpa om Dalagatan där hon bodde eller Vasaparken alldeles invid. Bägge dessa platser är för varje läsare av Astrid Lindgren för evigt omhöljda av ett alldeles speciellt vardagsskimmer av det slag som bara hon kunde skapa.
Det finns inte heller minsta behov av att avdela en särskild del av parken, som planerna nu är för att skapa en speciell minnesplats över henne.
Till de allra mest beskäftiga hör vår regering som donerat väldiga penningsummor för att inrätta ett jättelikt internationellt barnbokspris till Astrid Lindgrens minne. Men framstående barnboksförfattare behöver inga prispengar. De tjänar redan gott på försäljningen av sina böcker. Till skillnad från när det gäller vuxenförfattarna är sannolikheten för att en svensk jury ska upptäcka en hittills helt okänd men lysande barnboksförfattare från något främmande land närmast obefintlig. Med priset öser den svenska regeringen till sin egen berömmelse pengar över författare som inte behöver dem.
Om man verkligen ville göra något för att hedra Astrid Lindgrens minne skulle man se till att alla svenska bibliotek hade gott om pengar att köpa in nya barnböcker för. Verkligheten är ju att bokinköp är det som de flesta bibliotek sparar in på i första hand.
Den senaste händelsen i det som hotar att ta ifrån oss Astrid Lindgren är journalisten Arne Rebergs misslyckade försök att tvärtemot vad hon själv alltid deklarerade göra Astrid Lindgren till en kristen författare.
Reberg har inte fattat att Astrid Lindgrens djupa förtrogenhet med Bibeln och en svensk religiös allmogetradition inte är detsamma som att hon hade en egen tro. Inte heller betyder hennes sysslande med existentiella frågor om liv och död och ont och gott att hon kan inordnas i någon religiös fålla.
Låt Astrid Lindgren förbli den gåva till mänskligheten som hon var med sin förmåga att berätta och gestalta och med hennes rika fond av humor. Hennes författarskap är så rikt och varierat att läsare alltid kommer att tvista om vad som är hennes främsta mästerverk.
Själv håller jag Emil-böckerna högst. Andra har säkert andra värderingar.
Men låt oss slippa monument som står i vägen för henne!