Elitklasser på gymnasienivå är bra. Men högpresterande elever borde fångas upp tidigare.
Det är känt att högpresterande flickor är i majoritet. Många av dessa flickor blir ofta placerade som extralärare bredvid stökiga och lågpresterande pojkar. Vad ger det för signaler?
Läroplanen är inriktad på de normal- och lågpresterande eleverna, medan de högpresterande eleverna många gånger tappar lust och motivation i avsaknad av stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter.
Mycket resurser ställs till förfogande för lågpresterande elever, vilket är viktigt. Men det är också viktigt att tillmötesgå högpresterande elevers behov av vägledning och stimulans.
Det förekommer att högpresterande elever mobbas av omotiverade och lågpresterande elever i klassen, eftersom de sistnämnda känner sig utmanade. Ingen elev ska behöva uppleva sin begåvning som en belastning i det sociala umgänget, för det ger en känsla av ensamhet och utanförskap.
Jag vill också nämna alla dessa grupparbeten på gymnasienivå där högpresterande elever ofta får agera draglok för att grupparbetet ska hålla tidsramar och kvalitet. Det är bekvämt för de lågpresterande eleverna i gruppen, men stimulerar inte de som har kapacitet för en högre studietakt.
Det är viktigt att tillvarata de begåvade elevernas potential, för det är en vinst för den enskilde individen, men också för samhällets utveckling. Så undertecknad hoppas att elitklasser kommer att finnas både på grund- och gymnasieskolor i framtiden.
Min åsikt har stärkts, efter att jag har tagit del av en C-uppsats som är skriven av två lärarstuderande vid Linköpings universitet. Uppsatsen bygger på intervjuer med ett antal lärare som undervisar på grundskolenivå och där framkommer tydligt att lärarna inte har tid eller kunskap för att bemöta dessa elever.
Den 13 oktober belyser Correns ledarsida begåvade elevers situation i grund- och gymnasieskolan, det styrker min uppfattning och min åsikt ytterligare.
Ingbritt Törnfeldt (FP)