Det kanske är övermaga av en skogsbonde att ifrågasätta påståenden av en docent i naturvårdsbiologi, men Karl-Olof Bergman (11/6) får inte stå oemotsagd.
Att vi ska bilda naturreservat för att producera turism, äventyr, hälsa, svamp och bär - vad är det för snack? Det är tyvärr allt mer sällan man träffar folk utanför elbelysta motionsspår och för att få bären plockade måste vi ta in polacker och thailändare. Därför är det märkliga argument för svårgenomträngliga naturvårdsområden. Ingen lär planera något turisteldorado i det aktuella området.
Det förefaller vara en inskränkt tanke att dela upp skogsmarken i produktion eller naturvård. En urskog innehåller mer enfald och mindre variation är ett mosaiklandskap med betesmark och skog varsamt brukad i olika stadier.
Skogsbruk i dag är väsensskilt från hur det brukades i min barndom och inom 50 år kommer det att ha förändrats ännu mer eftersom både forskare och brukare lär sig mer om biologiska samspel. Det är inte främst en förändrad skogsvårdslag som fått skogsbrukarna att göra mindre kalhyggen, spara död ved och löv och skydda fågelbon, rasbranter, surdrag. Det är en enorm ökning av brukarnas biologiska kunskaper och en medveten marknad som efterfrågar certifierat virke.
Och utvecklingen accelererar. I dag diskuterar man hur koldioxidutsläpp och artdiversifiering påverkas av kalhuggning, stubbrytning och markberedning kontra kontinuitetsskogsbruk, trädslagsblandning och våtmarker. Tål naturen uttag av grenar och toppar? Ska vi återinföra hyggesbränning?
Sverige har flera hundratusen skogsägare som sköter sin skog på lika många olika sätt. De flesta har sin speciella ögonsten, ett område man sköter med andra mål än ekonomiska. Det ger oss mer biologisk mångfald än fler naturvårdsområden.
Den gamle bonden älskar sin skog som susar så vackert på rot. Som barn var han med och planterade den tillsammans med pappa och mamma. Han kan inte förstå varför han måste be någon ung kameral idiot om nådigt tillstånd att röja däri och sakkunnigt sköta densamma.
Håkan Stensson