Debatten om Tekniska verken i Linköping har en principiell och praktisk bakgrund. Kommunala bolag som konkurrerar med privata gör det på annorlunda villkor och på sätt som begränsar tillväxten i de privata företagen. Konkurrensaspekten är därför inte endast en företagsfråga - utan handlar i hög grad om lokal och regional utveckling.
Ledningen för kommunägda bolag har en tendens att betrakta sig själva som "vilket företag som helst" på marknaden. Så är det inte i praktiken. Tekniska verken i Linköping följer tyvärr denna ordning och ser inte den verksamhet som bedrivs i ett bredare och mer långsiktigt sammanhang.
Kommunernas fantasirikedom när det gäller att starta bolag är stor. Man driver aktiebolag med hotell- och restaurangverksamhet, transporter, magasinering, bredband och fastighetsförvaltning, för att ta några exempel bland de 1 518 kommunala aktiebolag som fanns registrerade 2006. Totalt omsatte de kommunägda bolagen 145 miljarder kronor det året.
Till skillnad från privata företag kan kommunala bolag inte gå i konkurs. Ett kommunägt kraftbolag kan stödja ett likaledes kommunägt företag som priskonkurrerar i en annan, mera konkurrensutsatt bransch. Detta drabbar privatägda företag och deras möjligheter till tillväxt och nya jobb.
Kommunallagen är glasklar om hur kommunal verksamhet ska bedrivas. Den ska vara allmännyttig, betjäna kommuninvånarna och bedrivas utan vinstsyfte.
Konkurrensverket har granskat de kommunägda bolagen och deras verksamheter och konstaterar att konkurrensen med privata företag inte sker på lika villkor - vilket tränger ut annan produktion.
I den enkät om det lokala företagsklimatet som Svenskt Näringsliv årligen genomför är en ständigt återkommande kritik från företagen den osunda konkurrens man möter på marknaden från kommunägda bolag som kan göra en annan kalkyl för sin affär.
För Svenskt Näringsliv kommer det som nu diskuteras om Tekniska verken i Linköping inte som någon överraskning.
Så här går det till på många håll i Sveriges 290 kommuner. Det är anmärkningsvärt att kommunpolitiker struntar i vad kommunallagen uttryckligen anger och att Konkurrensverkets slutsatser inte tas på allvar. Det är de lokala politikerna som bär huvudansvaret - inte den verkställande ledningen i det enskilda bolaget.
Linköpings kommun har liksom andra kommuner i nuläget inte något att frukta. Regeringen har ännu inte vidtagit några åtgärder.
Men i sin strävan att skapa den bästa jordmånen för företagsamhet och tillväxt borde regeringen ta denna snedvridna konkurrens på allvar och föreslå sanktioner mot de kommuner som så uppenbart och flagrant bryter mot kommunallagen. Kommunledningen i Linköping har all anledning att redan nu vidta åtgärder för att undvika den nesan.
Annika Lundius
Birgitta Laurent