En tur med båten i något av Sveriges vackra skärgårds- eller kustområden brukar vara en vacker upplevelse. Tyvärr finns smolk i bägaren. Runt om i skärgårdar och insjöar träffar man allt oftare på öde öar och områden med kala träd och naken mark där växtligheten har tynat bort. Man har hittat en skarvkoloni. Skarvens avföring innehåller ammoniak och är därför frätande vilket omöjliggör all vegetation.
Skarven finns i dag med på EU:s lista över hotade fågelarter. Att skydda hotade arter är ett viktigt och prioriterat arbete, men det är inte rimligt att skarven - som inte på något sätt hotas av utrotning - finns med på denna lista. Det är heller inte rimligt att en icke hotad art omfattas av ett så starkt skydd att annan natur och annat djurliv helt försvinner från platser där skarvar häckar. Det är inte att värna om en biologisk mångfald.
I slutet av 70-talet fanns ungefär 350 par skarvar i Sverige, ett par år senare hamnade arten på EG:s lista över skyddsvärda arter. Det svenska beståndet av skarv uppgår idag till många tiotusentals häckande par, i flera områden är detta en av de vanligaste fågelarterna. Ökningstakten och utbredningen i Sverige har varit extremt snabb sedan 1980.
En ornitologisk inventering från 2006 visade att sommarbeståndet av skarv var nästan 200 000 fåglar. En bättre och mer giftfri miljö, i kombination med att skarven numera är en skyddad art i hela Västeuropa har lett till denna explosionsartade tillväxt av beståndet. Sveriges bestånd är det största i Europa, men problemen är omfattande även i andra delar av EU som Donaudeltat, Tyskland, och Skottland.
Ökningen har lett till omfattande klagomål. Skarvarna påverkar fiskbestånden och förstör fiskarnas redskap, dessutom förstörs skog och natur på de öar där fåglarna häckar. För turismen och fiskeindustrin är detta en fråga om lönsamhet och i förlängningen företagens överlevnad. För boende i dessa områden är det en fråga om livskvalité och möjlighet att njuta av den natur man bor i.
Tidigare var problemet begränsat och koncentrerat till några få områden vid kusten. Den stora ökningen av populationen har lett till att det nu nått en ohållbar nivå. Skarvkolonierna breder ut sig, och begränsar sig inte längre till kustzonen, utan förekommer även i de flesta större insjöar såsom Mälaren, Hjälmaren och Vänern.
Naturvårdsverket har konstaterat att beståndet av skarv är tillräckligt för att garantera artens fortlevnad, och det är därför rimligt att en skyddsjakt kan bedrivas. För boende och berörda är det omöjligt att förstå att en allmän jakttid på skarv inte längre medges. Detta riskerar att leda till att respekten för lagstiftningen på det jaktliga området urholkas.
2010 sker en översyn av EU:s så kallade Art- och habitatdirektiv, vilket reglerar skydd för hotade arter inom EU-området. På precis samma sätt som att vi reglerar älgstammen för att minska dess skador på skogen, bör man få möjlighet att reglera beståndet av skarvar för att minska deras påverkan på kustlandskapet och havsmiljön. Vi anser därför att Skarven bör strykas från listan med skyddade fågelarter inom EU, och att en allmän jakttid på skarv bör införas.
Jörgen Johansson
Lena Ek