Där låg jag på golvet och stirrade utan att blinka upp mot brevinkastet. Jag hade ställt väckarklockan så att den väckte mig strax före klockan fem men jag kunde i alla fall inte somna.
Det var i dag det skulle ske, det var i dag som tiotusentals Linköpingsbor för första gången skulle upptäcka min signatur under en av många artiklar som publicerades i Corren.
Det var från och med i dag som jag återigen skulle få leva ett värdigt liv. Publiceringen av denna min första text på svenska var för mig som att födas på nytt.
Och där jag låg på golvet i väntan på tidningsbudet fylldes jag av en oerhörd upprymdhet. Känslan av att äntligen ha återerövrat ordens makt och själv kunna skriva min historia och försvara mina rättigheter i Sverige, utan hjälp av falska flyktingkramare eller förnedrande socialhandläggare, gjorde mig till jordens lyckligaste människa.
Under fyra mycket jobbiga exilår hade jag många sorgfyllda kvällar gråtit mig till sömns. Nu höll mig härliga, stora och varma glädjetårar vaken.
När jag hörde tidningsbudets språng i huset blev jag som lamslagen. Jag kunde också höra mitt eget hjärtas våldsamma galopperande. Blodet rann rikligt genom mig och jag andades knappt.
Tidningen träffade mig rakt i pannan med en hård smäll och tidningsbudet måste ha blivit mycket skrämd då jag instinktivt skrek och svor på spanska.
Utan att tända lampan i hallen började jag bläddra i tidningen. Och ja, mycket riktigt fanns artikeln där på inrikessidan. Texten handlade om att Västerviks kommun hade beslutat att återuppbygga Gränsö slott, som totalskadades vid en uppmärksammad brand den 5 februari 1993.
Artikeln var med andra ord ingen journalistisk sensation men jag kände mig oerhört stolt. Mitt namn stod ju under. Jag kunde nästan inte tro att det var sant.
På två år hade jag lyckats med det som syokonsulenten på komvux i Linköping hade sagt att det skulle krävas minst 15--20 år för en invandrare att uppnå. Gud, vad lycklig jag var över att den mannen hade haft fel! Vad skönt det kändes att jag inte hade följt hans råd och gått en kurs för svetsare på AMU-center.
Tio år har nu gått sedan den där tidiga morgonen den 16 mars 1994 då jag låg där på golvet och väntade på tidningsbudet. Tio lärorika, fantastiska år.
Det enda sorgliga är att jag numera inte längre väcks av ljudet av tidningen som faller genom brevinkastet och dunsar mot trägolvet. Brevinkastet är nämligen av säkerhetsskäl förseglat.
I tisdagens Corren kunde man läsa om ännu en rapport från Integrationsverket som konstaterar att en etnisk segregation råder och består på arbetsmarknaden, i boendet och inom skolan.
Jag önskar verkligen att fler invandrare fick den chansen jag fick.
Jag önskar att fler invandrare vågade formulera sina egna mål och ge sig fan på att nå dit.
Jag önskar att fler intresseorganisationer, myndigheter och företag, likt Correns redaktionsledning gjorde för länge sedan, förstod att mångfald lönar sig.
Det skulle göra vårt mångkulturella Sverige och oss alla oerhört mycket gott.