Konjunkturläget är väldigt bra i dag. Sverige har den högsta BNP-tillväxten på flera decennier och sysselsättningen stiger. Det flesta prognoser pekar på en fortsatt starkt utveckling.
Det är i sådana lägen strukturella förändringar ska genomföras; reformer som syftar till att förbättra ekonomins sätt att fungera på längre sikt. Därmed har vi också bra möjligheter att skapa jobb för alla dem som varit arbetslösa under lång tid och för dem som är nya på arbetsmarknaden.
Trots att det är högkonjunktur ökar inte antalet arbetstillfällen som tidigare i industrin, på grund av en ständigt höjd produktivitet. Tjänsteföretagen kan erbjuda de arbeten som industrin inte längre erbjuder - men då krävs det att tjänsteföretagen erbjuds rätt villkor.
Tyvärr visar Sverige upp en svagare utveckling för tjänstesektorn än jämförbara länder. Det är en bidragande orsak till Sveriges höga arbetslöshet.
För tjänsteföretagen fungerar inte på samma sätt som den gamla industrin. Tjänsteföretag är personalintensiva och anställningsformerna bör tillåtas att variera. Lönerna måste bestämmas av företagens bärkraft och den enskilda medarbetarens insatser på jobbet.
Lägstalönerna måste sänkas, annars kommer höga lägstalöner fungera som en spärr mot dem som är arbetslösa. Det blir mer övertid för dem som har jobb istället för nya jobb till arbetslösa.
Däremot kan de högsta lönerna höjas och lönespridningen öka. Det ger ofta en generellt högre lön för alla. Det är ett pris som en arbetsgivare gärna betalar om man samtidigt får den ökade dynamik och motivation som större löneskillnader ger.
På så sätt får tjänsteföretagen mod att anställa nya och oerfarna samtidigt som man skapar en lönekarriär för de som arbetat längre och är erfarna.
Årets avtalsrörelse riskerar hindra detta.
Industriföretagen försöker bestämma normen för hur mycket lönerna får öka. Resten av arbetsmarknaden förutsätts sedan anpassa sig och följa efter. Industriavtalet innebär att alla företag ska ha samma höga löneökningar. Dessutom har facket fått gehör för högre ingångslöner.
Detta gör industriavtalet omöjligt för tjänsteföretagen. Det är dyrt, stelt och improduktivt. Det minskar antalet anställda och cementerar utanförskapet för de arbetslösa. Bland dessa är många unga och invandrare, grupper som inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden och har svårt att ta sig in om hindren för att nyanställa är för höga.
Låt i stället tjänsteföretagen bli redskapen som bryter de arbetslösas utanförskap. Låt oss ta chansen att skapa en snabbt växande tjänstesektor i Sverige med många nya jobb.
Men då krävs frihet från industriavtalet, moderata lönehöjningar och lägre ingångslöner.
Jonas Milton
Vd för Almega
Owe Danemar
Chefsekonom i Almega