Tjustbanan har än en gång blivit en ödesfråga för Västervik och östra Götaland. Men det är varken tekniska eller ekonomiska problem som sätter käppar i hjulet. Det gör enstaka individualister från norra Östergötland, med ett snävt revirtänkande, som motarbetar sitt eget parti.
Och det bådar inte gott för vårt regionala samarbete. Region Skåne och Västra Götaland ligger tåglängder före oss när det gäller kollektivtrafik och frågan är när östra Götaland kommer med på spåret.
Fyra nya tåg skulle belasta landstingets budget med en promille. Tekniskt går det säkert att hålla de gamla tågen rullande i ett par år till med förstärkt underhåll. Men jämfört med att köpa nya tåg blir det oekonomiskt.
Aldrig någonsin har det gått så mycket trafik på Tjustbanan och ännu mer blir det med de tätare turerna från juni nästa år. Godstågen sliter hårt på den gamla banan, som behöver ny, helsvetsad räls på betongslipers för att bära belastningen. Banverket satsar 40 miljoner plus 80 miljonerkronor extra på förstärkt underhåll och byter 39 000 träslipers på fem år. Men det blir oekonomiskt jämfört med betong.
Måldokumenten talar om biobränslen och att flytta gods- och persontrafik från väg till spårburen trafik. Men de få vägar som finns genom Tjustbygden klarar varken trafiken eller trafiksäkerheten.
Det finns 250 miljoner kronor avsatta till rälsbyte mellan Linköping och Åtvidaberg. Det förutsätter dock att Östgötatrafiken ger upp ambitionerna att flytta ut persontrafiken på undermåliga landsvägar. För så bygger man inget regionsamarbete.
Nya biogaståg finansieras via landstingsskatten med stöd av statsbidrag och ny räls genom statsskatten. Då blir det lätt konflikt om vem som ska börja, speciellt när man har förhalat investeringarna och misstror varandras vilja att fullfölja. Lösningen finns i måldokumenten.
Bengt Walla