Topp- och spottmöten
Kan jag hjälpa er? sa en vänlig karl när jag stod på en Brysselgata och vred på en karta för att få den att likna verkligheten.
Egentligen är det ironiskt: det är när man redan har en karta som folk vill hjälpa en. Tänk alla andra gånger man stått och glott sej vilset omkring. Då har vägvisarna lyst med sin frånvaro.
Nå, jag sa förstås ja, eftersom han var vänlig.
Han frågade varifrån jag kom och började tala om EU-parlamentsvalet dagen innan. Mannen, vars utseende gjorde tydligt att han kom från en annan kontinent än den europeiska, hoppade raskt över kommande samarbetsproblem: "Enda chansen för världen är att den blir en great big melting pot, en smältdegel, sa han och fortsatte med en beskrivning av hur främmande härskare ritat linjerna på hans hemkontinents karta utan hänsyn till de inhemska stammarnas territorier.
"Javisst, men nu lever vi ju i modern, upplyst tid och vi talar om Europa", sa jag, "det här är lätt som en plätt, förstår du väl?"
För att komma vidare i geografin instämde jag i hans love, peace and understanding och han pekade uppför backen: "Där bakom ligger Cinquantenaire/Jubelpark som du letar efter."
I Bryssel - som i vissa andra storstäder - ser man inte skogen för bara trän. Byggnaderna trängs och knuffas -- precis som människorna -- och skymmer varann. Man vet att det i närheten ska finnas en park eller någon känd byggnad och utan förvarning står man på ett torg med förgyllda fasader.
En dag när jag strosar längs den fula gatan Rue de la Loi, närmar sej ett pådrag kringvärvt av våldsamt tjutande sirener. "Jättekatastrof", tänker jag: "stor olycka eller terroristattack".
Sirenerna sitter på polismotorcyklar. "Konstigt", fortsätter oskulden från landet att tänka tills hon ser dom stora svarta bilarna fulla av viktigt folk.
"Ja visst ja, så korkat, det är ju bara toppmötet som är ute och åker en liten tur och tittar på omgivningarna."
Jag undviker avspärrningarna runt EU-byggnaderna genom att gå under jorden och ta tunnelbanan hem till den svensk-italienska familj jag besöker och skriker: "Ge mej lite vanligt bonnlugn!" Där lyssnar ingen, den 17-årige sonen dekorerar vardagsrummet med italienska landslagströjor och hänger upp den grönvitröda flaggan i fönstret.
Herregud, ett toppmöte till, denna gång i Portugal! Kan inte folk träffas under normala omständigheter? Promenera lite, sitta och hänga på ett fik eller en restaurang? Låta bli vrålåkande och att sparkas på vaderna eller spotta varann i ansiktet?
Civilisationen är ursnygg, även utanför de rena krigsskådeplatserna. "Smältdegel in your dreams", säger jag i ett telepatiskt försök riktat till den afrikanske optimisten i korsningen av Félix Hap- och Sankta Gertrud-gatan, "det kan du drömma om".
BIRGITTA HYBINETTE