Kommunen och Trafikverket ska utreda ett tunnelalternativ för järnvägsspåren genom city. Det är bra! Förslagen i arkitekttävlingen visar tydligt på att det inte är möjligt att ha spåren i högläge mitt i stan och samtidigt kunna utveckla en dubbelt så stor och sammanhängande stadskärna. Störningarna av tågtrafiken och barriäreffekterna blir förödande.
Vid nya resecentrum planeras själva perrongområdet bli nästan 100 meter brett och 350 meter långt för att få plats med 8 spår med perronger för långa snabbtåg. Det motsvarar fem fotbollsplaner lagda bredvid varandra! Det är orimligt att planera för en sådan anläggning mitt inne i en stad.
Järnvägsspårens dominans i stadsbilden framgår också när man ser att uppbyggnaden av bank/bro börjar vid Östra länken och slutar först bortemot Steningeviadukten. Vid nya resecentrum passerar tågen i nivå med fjärde våningen på omgivande bebyggelse. Vid nuvarande stationshus är man nere i nivå med våning två.
Ett nytt resecentrum innehåller mer än järnvägsspår och perronger. I förslagen finns även annan trafik som tar plats. För bussar redovisas en terminal med 40–45 hållplatser vilket tar upp en yta motsvarande två innerstadskvarter. Under högtrafik kommer det att komma/gå 330 bussar per timme, det vill säga en buss var tionde sekund. Vad betyder det för den tänkta trivsamma citymiljön? Till det kommer bilar förstås. Ett resecentrum måste vara lätt att angöra. Det planeras för bilangöring och parkering, mer än 1 000 platser, de flesta i p-hus. Cyklar ska också få plats och det behövs 5 500 cykelplatser.
Därför hoppas jag att kommunen inte bara gör en snabbutredning på att lägga spår i tunnel. Tänk längre, till exempel vilken sträckning har spåren västerut, är det absolut nödvändigt att all omstigning sker i en punkt eller kan resandet fördelas på annat sätt? Vad händer om man sätter stadsutvecklingen i första rummet och Ostlänken får anpassa sig något mer till detta? Självklart ska man ro hem en Ostlänk, men det ska inte behöva ske på bekostnad av Linköpings stadssjäl och framtida möjligheter att utveckla innerstaden.
Arkitekttävlingen kändes från början väldigt tveksam. Den kom till för att stressa på regering och trafikverk om att kommunen minsann planerade för en Ostlänk. Nu har den gjort sitt. Den har tydligt visat på problematiken med en brolösning genom stan. För att undvika låsningar bör därför tävlingen avslutas utan att det utses någon vinnare. Det räcker med att dela ut hedersomnämnanden. Den har ändå varit värdefull då den skapat en insikt om vilken svår planeringsuppgift Linköping står inför.