Turkiet har fått utstå mycket kritik de senaste månaderna. Inte minst av EU.
Åtalet av Nobelpristagaren Orhan Pamuk för att han (enligt paragraf 301) "förolämpat" den turkiska identiteten blev en fars som utspelades inför en internationell publik. Författaren hade talat om folkmordet på armenierna 1914-1916 i en intervju för en utländsk tidning.
Romanfigurerna i en bok skriven av Elif Safak åtalades i september enligt samma paragraf. Mig veterligen har det inte skett tidigare i modern tid. Att åtala romanfigurer är tydligen inget otänkbart i kemalistiska Turkiet. De fiktiva personerna talade om folkmordet på armenierna och har därmed förolämpat den turkiska identiteten.
Vad är då det som kallas för turkisk identitet? De fall som har kommit till allmänhetens kännedom visar på en hög kreativitet och livlig fantasi hos landets åklagarväsende.
Den före detta skönhetsmissen och numera sångerskan Hulya Avsar råkade sparka på en ballong med turkiska flaggan på under en tevegala. Hon blev åtalad enligt paragraf 301.
Journalister som gör narr av premiärministern eller tecknar honom som ett djur blir åtalade enligt samma paragraf och fällda. Situationen för yttrandefrihet är lindrigt sagd urusel.
Den turkiska statens helighet utformades av landsfadern Kemal Atatürk i början av 1900-talet. Turkiet, som utropades till en republik 1923, byggdes upp på askan efter ett folkmord på armenier och andra kristna grupper. Under Atatürks befäl återupprättades landets självkänsla. Efter ett degenererande förfall av det osmanska imperiet var det dags igen att sätta sig i respekt bland de andra etniska grupperna och grannländerna. Likt Saddam Hussein var Atatürk sekulariserad och styrde landet med järnhand. En personkult som genomsyrade hela den turkiska republiken formades i takt med att landet moderniserades. När den turkiska landsfadern dog 1938 var sorgen stor i landet och han upphöjdes till gudalik status.
Personkult och enväldiga härskare är då inget unikt för Turkiet. Det som är skrämmande är att kemalismen fortfarande är en sammanhållande kraft.
Trots att Kemal Atatürk snart har varit död i sjuttio år åberopas hans anda. Att göra narr av Atatürk eller Turkiet är otänkbart i ett land som anser sig vara en demokrati. Intellektuella och andra icke turkiska minoriteter lever under samma myt om ett odelat Turkiet och turkiskheten som Atatürk lade grund för.
Få är de som vill dela landet men desto fler som ställer sig kritiska till styret. För att tysta ner regimkritiken har man instiftat paragraf 301.
Vissa av medlemsländerna i EU har, trots enorma ansträngningar för att demokratisera, fortfarande brister och är i stort behov av att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna. Det råder dock ingen tvekan om att förändringsarbete är prioriterat och intensivt.
I fallet med Turkiet har landets regering och rättsväsende snarare med hot och känslomässiga utbrott försökt att kringgå EU:s krav om bättre förutsättningar för det fria ordet och de mänskliga rättigheterna.
Fortfarande finns det utrymme och möjlighet för Turkiet att visa EU att republiken seriöst försöker förbättra situationen i landet. En god början är att ta bort paragraf 301.
Det kitt som ska hålla ihop en nation kan se olika ut men bör inte skapas med hjälp av tvång och hot. Atatürk var visserligen en viktig person för att skapa republiken Turkiet men han bör vila i det förgångna och en ny era måste skapas i ett mer öppet och demokratiskt Turkiet. Gärna som en del i EU.
Dilsa Demirbag-Sten
Politisk krönikör