I Turkiet har arbetarklassen rätt att jobba och producera varor - men inte rätt att demonstrera. Den turkiska regeringen hade förbjudit fackföreningar att demonstrera på Taksimtorget i Istanbul under första maj av rädsla för kravaller och terrordåd. Demonstranterna möttes av polisens vattenkanoner och tårgas. På behörigt avstånd kunde jag konstatera att första maj blev ett nederlag för demokrati och mänskliga rättigheter. Istanbul kändes som en belägrad stad med poliser och militär i varje gathörn.
Turkiet har sedan 2002 med det muslimska AK-partiet vid makten genomfört en rad reformåtgärder och i oktober 2005 påbörjades EU- medlemskapsförhandlingarna. Valet 2007 var en stor framgång för AK-partiet som fick 47 procent av rösterna. Förväntningarna från EU och övriga Europa på fortsatta reformer var höga. Men sedan 2007 har reformprocessen avstannat och i dagsläget är regeringen med premiärminister Erdogan inträngda i ett "hörn" utan att veta hur man skall gå vidare.
Militära statskupper har skett vid flera tillfällen i Turkiet och i mars genomfördes åter en statskupp, dock inte en militär sådan utan en "juridisk". Den turkiske riksåklagaren begärde då hos konstitutionsdomstolen att regeringspartiet, AKP, skulle upplösas samt att 71 AKP- politiker, med premiärminister Erdogan och president Gül i spetsen, skulle förbjudas att delta i någon form av partipolitik under de närmaste fem åren. AKP åtalas för att hota det sekulära samhället, dock utan konkreta bevis. Förslaget om att införa rätten att bära huvudduk på universiteten har blivit en avgörande politisk fråga. Återstår att se om den folkvalda regeringen kan fortsätta att styra landet eller om den så kallade skuggstaten med militärer, jurister och andra etablerade makthavare går segrande ur denna kamp.
Regeringsföreträdare från bland annat Frankrike, Tyskland och Österrike har uttalat att de inte vill se Turkiet som medlemmar, vilket har lett till att fler och fler turkar nu tvivlar på att även om landet uppfyller alla krav för medlemskap, kommer man ändå aldrig att bli fullvärdig EU-medlem. Detta gynnar de krafter i Turkiet som inte vill ha reformer för demokrati och mänskliga rättigheter. Så länge som förhandlingar pågår kan vi ställa krav på utveckling och demokratisering. Turkiet behöver EU och om EU nu börjar tala om partnerskapslösningar istället för medlemskap äventyras den demokratiutveckling som pågått sedan år 2002. Sveriges regering och samtliga riksdagsledamöter och EU-parlamentariker måste fortsätta stödja reformprocessen och ett framtida fullvärdigt medlemskap, den dag Turkiet uppfyller kriterierna.
EU behöver Turkiet för fred och säkerhet i regionen - Turkiet behöver EU för fortsatt demokratiutveckling.
Anne Ludvigsson