Östergötland och Fjärde storstadsregionen går sämre än jämförbara regioner, t ex grannområdet Örebro. Ungdomsarbetslösheten är hög. Samtidigt efterfrågas ungefär 1 500 utbildade ungdomar om året av Östergötlands arbetsgivare i framtiden. Dessa utbildade personer finns inte! Stora delar av länets ungdomar utbildar sig till yrken som antingen inte finns eller redan har för många som väntar på att komma in på arbetsmarknaden.
Vuxenvärlden, representerad av skolan, näringslivet och föräldrarna, håller på att svika de unga genom att ge dem utbildning som de inte kommer att ha någon nytta eller glädje av. Det krävs ett paradigmskifte för att lösa den här frågan och det krävs snabba förändringar.
Skolans palett av utbildningsprogram är inte tillräckligt verklighetsförankrat. Ett litet exempel: I Motala utbildas årligen 20 hästskötare men det finns knappast efterfrågan på så många. I Norrköping finns en fruktansvärd överetablering av frisörer och fortfarande är sådan utbildning populär. Och var finns behovet av utbildade nagelskulptörer?
Teknik- och naturvetenskapliga program har fått stå tillbaka för alla möjliga utbildningar som knappast leder till jobb för dem som utbildat sig inom fel program.
Näringslivet går ingalunda fritt från kritik över att situationen är som den är. Företagen har förvisso ägnat sig mycket åt att vara närvarande vid universitet och högskolor. Men i gymnasiet och längre ner är frånvaron påtaglig.
Föräldrarna kan engageras mer. De är sina barns viktigaste förebild. Genom att låta sig informeras bättre om vad skolan kan erbjuda kan föräldrarna medverka till att ungdomarna gör bättre val av utbildningar, som ger dem en bättre start.
Bristerna i utbildningen kontra behovet av arbetskraft är lika över hela landet. I Östergötland spelar dessa brister en roll i den långsammare utvecklingen av regionen. Örebro har t ex haft en betydligt bättre utveckling. Samtidigt har inte Örebro den infrastruktur som Fjärde storstadsregionen har och inte det befolkningsunderlaget.
Något har gått fel. Skolan är ett problem som måste åtgärdas. Skolan är en fråga på kommunal nivå. Men någon borde ta hela regionens taktpinne och se även andra problem i regionen, inte minst svårigheterna att få de två största kommunerna att samverka på allvar. För snart 20 år sedan fanns långt mer än ett embryo till bättre samarbete mellan Norrköping och Linköping. Alla drog åt samma håll vilket med största säkerhet hade gett regionen såväl ett framgångsrikare utbildningsväsen, flera jobb, effektivare utnyttjande av en överlägsen infrastruktur och en större befolkningstillväxt.
Det är bråttom att utveckla skolan, näringslivet och regionen innan vi hamnar på Sveriges bakgård. Den positionen är inte Östergötland värt!
Carola Holmér, civilingenjör, Linköping
Gunnar Mångsbro, f d personalchef, Mjölby
Lars Falkenlind, f d bankdirektör, Norrköping
Ledamöter i Fjärde tankesmedjan