Vi var först bland de stora universiteten med besluta om riktlinjer som säger att de doktorander LiU finansierar ska ha en anställning. Men det finns bland universitetets cirka 1 200 doktorander också ett 40-tal som har med sig sin finansiering hemifrån och då i form av stipendier. Främst är det ett antal utvecklingsländer som medvetet satsat på detta som en strategi för att snabbt höja andelen forskarutbildade.
Det gäller till exempel Pakistan, ett land med 180 miljoner invånare men som inte självt klarar av att utbilda många flera doktorer per år än vi gör vid Linköpings universitet.
För att snabbt öka antalet ser man ingen annan möjlighet än att skicka ut sina bästa studenter till universitet i västvärlden och de åker då med ett stipendium från den pakistanska staten.
De individer som kommer i fråga känner sig helt naturligt mycket privilegierade, de erbjuds en chans som inte annars skulle finnas. Och landet betraktar det som en mycket strategisk framtidsinvestering.
Skulle Linköpings universitet säga nej till att ta emot dessa forskarstuderande för att vi inte kan erbjuda samma villkor som för de, utländska eller svenska, som får en doktorandtjänst?
Ska vi säga nej till att ta emot studenter med svenska biståndsstipendier från SIDA och Svenska Institutet? Min bestämda uppfattning är att det vore att göra både individer och utvecklingsländer en otjänst.
Dock är det angeläget att alla doktorander har en försörjning som gör att de kan fokusera fullt ut på sina studier.
Vi har därför nyligen beslutat att komplettera finansieringen för de som har stipendier under den nivå som Svenska Institutet och SIDA betalar, vilket motsvarar cirka 12 000 kronor per månad, upp till denna nivå.
Replik
Svar på artikel införd måndagen den 8 februari