Våren och sommaren har kommit och med den Pridesäsongen. För många förknippas Pride med festival och glädje - men även med kamp.
I Sverige har Pride och dess föregångare, frigörelseveckan, funnits i snart trettio år och har för varje år vuxit sig större och spridit sig till fler städer runt om i landet.
Homo- och bisexuella samt transpersoner - HBT-personer - i Sverige och andra länder vittnar om en betydelse av Pride långt bortom roliga fester och intressanta föredrag.
Men för många är Pridefestivaler förknippade med brutalt våld, hot, hat och förtryck.
Från forna öststatsländer får vi kontinuerligt rapporter om Pridefestivaler som attackeras av oheliga allianser av representanter från kyrkor, nazister och konservativa krafter.
Återstår att se om vi får det i år med, från den nu pågående Riga Pride - som förra året attackerades med avföring, flaskor och stenar.
Tydligt är att dessa krafter inte ser mänskliga rättigheter som universella och allmängiltiga. "Vi står för mänskliga rättigheter, men inte för homosexuella" är en mening som brukar dyka upp i debatten med dem.
Att läget börjar bli akut och att klimatet hårdnat - inte bara i forna öststatsländer utan även i Sverige - vittnar den senaste veckans händelse.
Förra måndagen påmindes vi alla om den homofobi och det hat som också bor i Sverige, när en medarbetare på RFSL i Stockholm attackerades av en okänd man med yxa.
Kvinnan klarade sig mirakulöst nog undan med lindriga skador. Det visade sig att mannen planerat dådet mot RFSL lång tid innan. En mycket brutal påminnelse om att arbetet med att skapa ett mer inkluderande samhälle, öppet för alla - oavsett sexuell läggning eller könsuttryck - långt ifrån är slutfört.
Denna händelse kom bara dagen efter att protestmarschen i Moskva attackerades med våld av motdemonstranter och polis. Bilder vittnar om rått våld riktat direkt mot dem som demonstrerade för ett öppnare och mer inkluderande samhälle.
Att svenska regeringen har tagit ställning för de mänskliga rättigheterna samt uttalat att dessa även omfattar homosexuella, bisexuella och transpersoner, HBT-personer, är viktigt.
Men det är också förpliktigande.
Ska Sverige fortsätta att verka som en trovärdig representant för ett inkluderande samhälle måste arbetet även föras på det aktiva politiska planet.
Det räcker inte att enbart delta i parader och vifta med flaggor.
Det innebär även att i alla politiska möten med representanter för mindre inkluderande samhällen lyfta vikten av att se mänskliga rättigheter som universella och allomfattande, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
Att Fredrik Reinfeldt inte lyfte dessa frågor under sitt möte med den polske presidenten och premiärministern, bröderna Lech och Jaroslaw Kaczynski, är bara ett i raden av tillfällen när retorik och praktik inte sammanfaller.
Europa är en del av Sverige och Sverige är en del av Europa.
Det som sker i vår omvärld påverkar oss. Polska, lettiska och svenska konservativa krafter får spridning till Bryssel och Europaparlamentet. Det i sin tur påverkar oss genom ett hårdare klimat.
Att inte aktivt ta ställning för allas lika värde, oavsett tillfälle, är att låta dessa krafter få fritt spelrum och en möjlighet att gro.
Fortsätt gärna att vifta med flaggorna men verka även för en aktiv politik mot intolerans.
Sören Andersson
Förbundsordförande RFSL