I Uppdrag granskning onsdagen den 26 mars diskuterades en åtgärd som kallas "nedläggning" eller kontrolltagning. Den används i brist på bättre åtgärder av personal och föräldrar i extrema fall, för att skydda dem själva och personer i närheten och för att skydda den enskilde från sig själv. Samtidigt är det ett försök att få problem att minska på sikt eller åtminstone inte riskera att förvärra dem.
Uppdrag granskning och det uppföljande debattprogrammet kvällen efter, fick många tittare att förfasa sig, vilket är helt förståeligt. Jag, som fram till år 2000 arbetade mycket med personer med begåvningshandikapp och svåra beteenden, utpekades som förespråkare av "nedläggning", vilket inte är sant.
I Corren den 28 mars hänvisades till Uppdrag granskning och jag påstods vara den som "utvecklat metoden".
Nedläggning, är inte en metod, utan en åtgärd. Det är enkelt att enas om att det är en dålig åtgärd. Men i specifika situationer är det den minst dåliga. Vad kan och får personal och föräldrar i stället göra i svåra situationer, som uppfyller krav på skydd för alla och som inte gör problematiken värre på sikt? Det är den fråga som borde ha ställts av Uppdrag granskning.
Föräldrar och personal hamnar ibland i pressade situationer, som de är tvungna att klara ut på egen hand. De har en ansvarsfull uppgift, inte tillräckligt uppmärksammad och värdesatt. Vad gör man som anhörig/personal när man är ensam och skärrad?
Under mina år i habiliteringsverksamheten har jag ofta konfronterats med personalgrupper och föräldrar som desperat bett om råd. Att använda kontrolltagning för att hindra beteendet under en kort tidsperiod, har i vissa fall varit det enda då synliga och tillgängliga alternativet. Jag har aldrig varit med om att det använts, när medicinska risker funnits. Åtgärderna har alltid beslutats tillsammans med berörda parter, såväl föräldrar som personal.
Vilka alternativa åtgärder finns? Jag har sett exempel på hur man vidtagit åtgärder som endast tillgodosett skyddsaspekten utan tanke på att få problemen att minska - bunkerliknande boenden.
Jag har också sett exempel på att man erbjudit den aggressive godis, mat, kaffe eller annat attraktivt, för att snabbt få aggressivitet eller självskadande att upphöra. Detta gör dock problemet värre på sikt, men vad gör en ensam och rädd personal eller förälder. Är man olycklig, skärrad och orolig för vad som kan ske, då kan man göra vad som helst. Vad kan man och får man göra, som har något behandlingsinnehåll?
Jag fick en förfrågan om jag ville medverka i det debattprogram som sändes torsdagen 27 mars som en uppföljning till Uppdrag granskning. Jag avböjde, därför att det är fullständigt omöjligt för någon att med några korta repliker i ett debattprogram förklara hur man kan tillgodose kraven på skydd, resursbrist, rädsla och förtvivlan hos föräldrar/personal och vad som är rätt för att få problem att minska på sikt.
Mitt förslag är att socialstyrelsen tillsammans med en kunnig och erfaren person exempelvis psykologen Örjan Swahn i Uppsala, föräldra- och personalorganisationer och lagkunnig person utarbetar riktlinjer för hur man får och bör arbeta med denna svåra problematik.
Ett sådant fokus i Uppdrag granskning skulle gagna personer med svåra beteendestörningar och deras närstående.
För mig är inte den viktigaste frågan vem som gjort rätt eller fel när det gäller åtgärder. De viktiga frågorna är vilket stöd och vilken hjälp föräldrar och personal får för att klara av svåra situationer, vilka åtgärder som är tillåtna och som samtidigt kan ge brukaren/klienten ett bättre liv på sikt.
OLLE WADSTRÖM