Man behöver inte vara en politikens Einstein för att se att den amerikanska ockupationen och administrationen av Irak post-Saddam står inför allvarliga, och kanske oöverstigliga, problem.
De som har anslagit en mer pessimistisk ton om Washingtons möjligheter att förverkliga sitt projekt om Irak som den första öppna och demokratiska arabiska staten har haft mer rätt än optimisterna. Irak uppfyller inte de elementära krav man kan ställa på grunderna för ett öppet, pluralistiskt och frihetligt samhälle. Och demokratisering utan öppenhet, maktbalans och konstitutionell liberalism resulterar nästan alltid i mobbvälde, tyranni och inbördeskrig.
Tillkommer att processen leds av en ockupationsmakt som i rasande fart håller på att tappa allt förtroende hos den inhemska befolkningen och vars inrikespolitiska agenda ställer kravet att ordna fram ett snabbt tillbakadragande.
Förutsättningarna för framgång är således dåliga. Men i allt detta kvarstår frågan om det vore bra eller dåligt om USA når framgång eller ej. Det finns två slags reaktioner som man kan undanta från seriösa överväganden.
De som från politikens ytterkanter, någonstans åt dårfinkarna till, tycker att det är bra att den amerikanska imperialismen/sionistmaffian (eller värre) får sig en näsbränna, därför att detta skulle leda till en bättre värld enligt en eller annan skruvad definition, förtjänar inte tas på allvar.
De som såväl av övervägd analytisk pessimism som av helt vanlig USA-skepsis varnade för riskerna för ett amerikanskt misslyckande har förvisso rätt att ge uttryck för en fullt mänsklig reaktion och utbrista i ett "Vad var det jag sa ..." De bör å andra sidan hålla i minnet att tidsmaskiner ännu inte har uppfunnits.
Ty oavsett vilken inställning man har till det amerikanska åtagandet, kan man inte annat än vara bekymrad inför övervägandet att detta inte skulle kunna förverkligas på ett någorlunda acceptabelt vis. Problemet är inte bara den nuvarande amerikanska administrationens, utan kommer att hamna i knäet på varje kommande president för många mandatperioder framöver.
Tanken på ett Irak som efter det amerikanska tillbakadragandet går mot tyranni och inbördeskrig i stället för stabilitet och ömsesidig tolerans bör skrämma varje bedömare.
En omedelbar effekt blir fortsatt destabilisering i en redan instabil region. Å ena sidan ytterligare ökat iranskt inflytande över södra Irak och dess shia-muslimska majoritet, å andra sidan en redan långt skriden kurdisk autonomi i norr, där självständighet inte kommer att tolereras av Turkiet.
Vidare, fortsatt delegitimering av de arabiska stater som står USA nära. Bra, kanske någon tycker, men utan den alternativa framtid bort från envälde och medeltidstyranni som Irak skulle kunna vara ett exempel på, kommer det inte handla om en utveckling, utan om en implosion av dessa samhällen. Allt detta betyder fler släckta människoliv.
En tydlig effekt på längre sikt blir drastiskt högre oljepriser med de effekter som detta har på världskonjunkturen. Och på det mikroekonomiska planet innebär avstannad tillväxt fler som inte får utbildning och mediciner, fler fattiga och fler som dör i späd eller ung ålder.
Alla skäl talar för att vi bör hoppas på att USA gör sitt yttersta för att inte misslyckas i Irak, även om det skulle innebära en längre ockupation, högre kostnader eller inställda val. Alltför många skäl talar för att så inte kommer att bli fallet.
Sällan har jag önskat så mycket som nu att jag har fel. Med ovanstående framtidsbild i sikte, avstår jag gärna från nöjet att få möjligheten att säga: "Vad var det jag sa ..."