Jakob Molinder vill hävda (Corren 17/8) att det inte finns statistiskt stöd för att hög lägstanivå på lön och att anställningsskydd leder till högre arbetslöshet. Det är sant att sambandet inte är lika starkt vad det gäller arbetslösheten i stort men från den forskning som bedrivs inom området står det klart att effekten är desto starkare för lågutbildade och oerfarna arbetstagare. Givet höga miniminivåer på lönerna och höga nivåer av anställningsskydd är risken av att anställa stor, under sådana förhållanden undviker arbetsgivare att anställa arbetskraft vars produktivitet är okänd.
Att lågutbildade arbetar är inte, så som Molinder indikerar, slöseri med samhällets resurser. Ett arbete, även om lönenivån är något lägre än genomsnittet, lönar sig bättre än de ibland livslånga bidragsberoenden som allt fler människor riskerar att hamna i. Visst ska Sverige fortsätta vara en arbetsmarknad som domineras av hög produktivitet och strukturomvandling, men vi ska inte utesluta dem som i dag står utanför arbetsmarknaden och deras möjligheter till självförsörjning. Alla kan inte ha högproduktiva arbeten och alla kan inte vara offentligt anställda och finansierade av skattebetalarna.
Regelverken bör anpassas till strukturomvandlingen med hänsyn tagen inte bara till den relativt rikare och arbetande andelen av befolkningen, utan till alla samhällsgrupper. Så länge arbetsmarknadens parter inte förmår att anpassa sig till detta finns all anledning att ifrågasätta systemets legitimitet. Alltfler ställs ofrivilligt utanför arbetsmarknaden, även i högkonjunkturer. Det är oacceptabelt.
Lägre trösklar för det första arbetet kan vara en både lönsam och human väg till ökad välfärd och bättre resursutnyttjande. Var och en efter hans förmåga!
Hans Westerberg