Runt om i världen ser vi hur regeringar engagerar sig i krisindustrier och kommer med det ena förslaget efter det andra. Syftet är att på olika sätt få bärkraftiga företag att övervintra och stå rustade när finanskrisen är över och konjunkturen vänder uppåt. I Tyskland till exempel har den borgerligt ledda regeringen lagt ett förslag på fyrahundra miljarder kronor. Tvåhundra går till infrastruktursatsningar och det återstående utrymmet till olika former av industristöd.
Om den svenska regeringen inte vidtar åtgärder blir konsekvensen att övriga Europa har sin industri kvar medan vi blir av med delar av vår. När Maud Olofsson säger att pengarna inte ska gå till företag, utan till sjukvårdspersonal, poliser med mera, glömmer hon att det är den privata tillväxten som skapar förutsättningarna för vår gemensamma verksamhet. Faktiskt något som borgerliga politiker påminner om i andra sammanhang. Regeringen har plockat fram 28 miljarder som inte används och föreslagit att man kan skjuta upp skattebetalningar i två månader med åtta procents ränta. Det sistnämnda kan säkert rubriceras som ocker. Detta är "resultatet" av regeringens politik. Väg av mot Tyskland så förstår var och en att det - lindrigt sagt - är tunt! Lägg därtill att regeringen tidigare totalt rustade ner arbetsmarknadspolitiken. Nu är startsträckan lång. Sedan säger regeringen att det är lugnt eftersom budgetpropositionen kommer snart. Men det blir inget genomslag förrän efter årsskiftet. Agerandet eller snarare avsaknaden av agerande i Saab är slående.
Vi föreslår att regeringen utreder möjligheterna för att löntagarna i något skede - om det finns intresse - själva tar över Saab. Det borde finnas en rimlig möjlighet att det fungerar eftersom flera miljövänliga bilmodeller är på väg till produktion. Självklart handlar det om att bli av med en massa kostnader och stärka balansräkningen. Om man räknar upp alla kostnader som samhället får i form av lönegarantier med mera blir det en gigantisk summa. Utrymmet skulle i stället användas för en offensiv satsning på de anställda och företaget. Egentligen har löntagarägda företag bättre förutsättningar än andra associationsformer. Företaget ska betala löner och sociala avgifter och naturligtvis avsätta pengar för investeringar. Men det är inte nödvändigt att ge aktieutdelning. Vi säger inte att detta är lösningen, men i motsats till regeringen är det ett förslag som bör utredas.
Johan Andersson
Louise Malmström
Billy Gustafsson
Lars "Laban" Bengtsson