På väg hem från en fest för många år sedan överfölls jag av en man och blev indragen i en port på Första Långgatan i Göteborg. När jag vägrade att ställa upp som sexobjekt drog han kniv och högg mig i vänstra låret.
Jag lyckades mot alla odds göra mig fri och sprang iväg med blodet rinnande ned för benet. Upplevelsen var fruktansvärd och det tog lång tid innan jag vågade gå ut ensam på stan kvällstid.
Minnet har förstås bleknat allteftersom åren gått, men ärret efter knivskärningen syns fortfarande tydligt. Men visst ligger minnet där och skvalpar någonstans i det undermedvetna. Det blossar alltid upp när jag hör om knivar och knivdåd. Som nu under den gångna påskhelgen.
På teve visade en polis upp en kuslig kollektion av knivar och stickvapen. Han sa att han dagligen träffade på folk som bar kniv. Att vi har en lag som förbjuder knivinnehav på allmän plats tycka inte betyda ett dyft.
Det är som om en kniv numera obligatoriskt ingår i "dra-på-stan-utrustningen". Merparten av de knivbeväpnade, mestadels killar i tonåren eller i tjugoårsåldern, förklarar sitt olagliga innehav med att de är rädda och vill ha ett vapen att ta till i självförsvar.
Ja, vad ska de annars säga. Vi lär aldrig få höra av någon att kniven är avsedd för attack på någon misshaglig person i ett annat ungdomsgäng, eller att den är bra att ha om man ska hota någon att lämna ifrån sig pengar, mobiltelefon eller annat värdefullt och åtråvärt.
Det är plågsamt att behöva konstatera att förbudet mot att bära kniv på allmän plats har fallit platt till marken. Polisens kaka är som bekant knapp och räcker självfallet inte till för ständiga kroppsvisitationer i avsikt att hitta knivar eller stickvapen i fickorna på folk som ser misstänkta ut.
Under påsken har människor dödats eller skadats svårt i knivdåd på en rad orter runt om i Sverige. Uppskakande men knappast uppseendeväckande. Knivdåd förekommer praktiskt taget varje helg och ofta dagarna däremellan.
Analyserandet av det ökande våldet har varit oändligt. Kriminologer, socionomer, psykiatriker, brottsförebyggare och gemene man har påtalat den ena orsaken efter den andra.
Utanförskap, arbetslöshet, videovåld och våldsglorifierande tv-spel är några som varit på tapeten.
Sanningen i det här fallet låter sig inte fångas så lätt. Kanske rör det sig om en kombination av alla de orsaker som framhållits.
Våldet och dess konsekvenser är en politisk fråga, ofta besvarad med högljudda rop på fler poliser. Om det ändå vore så enkelt. Med ytterligare ett antal poliser skulle samlingarna av beslagtagna knivar säkert bli lite större, men det skulle inte innebära en välbehövlig bredsida mot våldskulturen.
Vad som behövs är satsningar på integration, fler jobb och utbildningsplatser, sanering i videohyllorna och ökat föräldraengagemang i vad barn och ungdomar egentligen sysslar med framför sina datorer.
"Vad våldet må skapa är vanskligt och kort" skaldade på sin tid Esaias Tegnér i dikten "Det eviga".
Han hade både rätt och fel. Att samhället invaderas av våld är utan tvivel vanskligt, framför allt för dess offer.
Men kort? Det beror på vilket tidsperspektiv man väljer. Att våldet är "kort" kan bara den hävda som ser ett människolivs, en människogenerations tid i just ett evighetsperspektiv. Knivvåldets offer har andra perspektiv. Den tid det tar att huggas till döds av en knivbeväpnad person och under fasansfulla smärtor förblöda måste i många fall kännas mer som en evighet än som kort.
Medan vi väntar på en universallösning på det oprovocerade våldets gåta finns inte mycket mer att göra än att fortsätta jakten på knivar och liknande föremål. En uppgift inte enbart för polisen. Ansvaret ligger också på föräldrar, lärare, morsor och farsor på stan och socialarbetare.