Det är med ett leende jag läser Olov Fahlanders debattinlägg om oljans roll (Corren den 13 mars). Självklart har han ganska rätt i sak, men problemet är att han inte vill se helheten. Framför allt verkar han inte vilja se Sveriges roll i den internationella problematiken.
Enkelt handlar det om att svenskarna håller på att ta på sig en helt meningslös börda. Vår konsumtion av fossila bränslen och våra utsläpp av växthusgaser är nämligen internationellt helt försumbara. Vi svarar idag för ca 0,2 procent av världens samlade utsläpp och vi har dessutom minskat dem med cirka 10 procent sedan 1990. Det innebär att om vi helt slutar använda olja skulle det knappt märkas, varken för klimatet eller reserverna av fossila bränslen, varken för oss själva eller för andra. Men därför kan vi inte köra vidare som förut, tvärtom.
I stället handlar det om att vi måste kräva av våra politiker att de dels agerar kraftfullt internationellt, dels ger oss möjlighet att ändra beteende nationellt. Tyvärr saknar vi helt en långsiktig energipolitik inom alla områden, från el till transporter. Och vi saknar en långsiktig infrastrukturell syn på transporter och kommunikationer. Sist, men inte minst, saknar vi en tillräckligt kompetent miljöpolitik som kan hålla samman de olika insatserna.
Vi har ingen lösning på elproduktionsfrågorna, trots att vi varken vill bygga ut älvar eller ha kvar kärnkraft. Och vi ser inte vilken teknik vi ska kunna sälja till exempelvis Indien eller Kina för att de ska lösa sina transportbehov utan orimliga följder. För det är naturligtvis där Sverige kan göra störst nytta, genom att visa andra hur vi har lyckats. Inte genom att försöka sänka vår förbrukning ytterligare och minska våra redan små utsläpp. De resurserna ska komma andra till del.
Därför krävs det att vi påverkar våra folkvalda att lyfta blicken och se helheterna, inte som Olov Fahlander förespråkar, genom att titta på en delfråga och riskera att glömma resten.
Gunnar Söderström