Är EU moget för att ge Turkiet medlemskap - lika med säga ja till 71 miljoner människor som nästan alla är muslimer?
EU-kommissionen väntas ge klartecken till förhandlingar inom kort. Det slutgiltiga beskedet, som fattas på ett toppmöte mellan stats- och regeringscheferna i december, väntas också bli ja.
Men oppositionen är stenhård och om det verkligen blir medlemskap - tidigast om tio eller femton år - är oklart. Den nya EU-chefen Jose Manuel Barroso är negativ. Detsamma gäller Frankrikes expresident Valery Giscard d ´Estaing (huvudförfattare till EU:s ännu ej antagna grundlag). Argumenten för och emot ser ut så här:
1. Turkiet är för fattigt. Medelinkomsten är bara en tredjedel av snittet i EU och en tredjedel av medborgarna är bönder. Skulle EU ha råd att subventionera Turkiets bönder lika (skandalöst) frikostigt som man subventionerar Frankrikes?
Svaret är klart och tydligt nej. Ingen fara säger turkarna, vi är redo att förhandla.
2. Turkiet är helt enkelt för stort. Det anser framförallt Giscard, som menar att landet skulle få alltför tungt inflytande. Struntprat, menar andra som påpekar att 71 miljoner turkar är lika med 15 procent av EU:s befolkning - och femton procent kan inte styra 85. Samtidigt är det ett faktum att Turkiet ungefär samtidigt med inträdet, om det blir av, kommer att ha fler människor än Tyskland och vara störst i EU.
3. Turkiet ligger inte i Europa. Riktigt, bara ungefär 10 procent finns väster om Bosporen. Men - menar supporters - under flera århundraden har Turkiet, en gång betecknat som "Europas sjuke man", i praktiken varit en europeisk makt. Fråga på Balkan. Fråga vad amerikanerna tycker, som såg Turkiet som en av försvarsalliansen NATO:s viktigaste stöttepelare, viktigare en de flesta europeiska medlemmar.
4. Turkiet är muslimskt. Usch, säger motståndarna. Turkiets supporters svarar med att Turkiet, enligt den grundlag som skrevs på Kemal Ataturks tid, är ett sekulärt land. Slöjor är förbjudna i offentliga sammanhang, vilket annars bara gäller i ett enda europeiskt land: Frankrike. Recep Tayyip Erdogans regerande parti är visserligen islamistiskt, men moderat, kanske att jämföra med de kristdemokratiska partierna i Europa. Dessutom, tillägger man, är 12,5 muslimer redan nu EU-medborgare, de flesta födda i Turkiet.
Turkiet har, för att vinna medlemskap, avskaffat dödsstraff och tortyr och liberaliserat en rad lagar. Ännu viktigare - menar framförallt USA, som trycker på hårt - är det förhållandet att landet kan tjänstgöra som en bro till den muslimska världen. Och tvärtom: säger EU nej kan muslimer överallt se det som en kristen/imperialistisk konspiration.
Tja, säger motståndarna. Kanske det. Men den som tror att turkar är populära i arabvärlden - som man förtryckte under många årtionden - har nog läst sin historia fel.
Debatten går vidare.
Människorov en ren industri
I går kidnappades minst ett tjugotal personer i Irak. Dessförinnan hade kanske 200 rövats bort - och ett tjugotal avrättats. De senaste offren: två civila amerikaner som fick sina huvuden avsågade framför videokameror. Bilderna sändes ut i arabvärlden, men stoppades av tv-bolagen i väst.
Kort sagt har människorov blivit en industri i Irak. Minst ett dussin grupper satsar på att fånga in utlänningar, helst amerikaner, och sen sälja dem, ofta via mäklare, till religiösa fanatiker. Kidnappingar där man försöker få pengar av offrens länder och/eller anhöriga förekommer också.
Bara en stat, Filippinerna, har gett efter för kidnapparnas krav - och därmed räddat medborgares liv. En annan stat, Frankrike, har accepterat att förhandla med en eller flera terroristgrupper för att rädda två journalister som i dag suttit fångna i just över en månad. Två svenskar, båda av irakiskt ursprung, hålls också som gisslan.
Allting tyder på att kidnappingvågen kommer att fortsätta, men att media - i vanlig ordning - visar mindre och mindre intresse.
Bomber mot kärnvapenplaner
Om Israel inte i strid med folkrätten hade bombat sönder den irakiska kärnreaktorn Osirak 1981 hade världen i dag sett helt annorlunda ut. Kanske skulle Saddam Hussein ha använt kärnvapen i kriget mot Iran. Säkert hade han hotat med kärnvapen och därmed kunnat förhindra det allierade motangreppet efter hans invasion av Kuwait 1990. I dag hade han med all säkerhet dominerat arabvärlden.
Nu är kärnvapenhotet i detta område koncentrerat till Irans planer. Formellt förnekar regeringen där att man har några planer på att använda de uran man nu anrikar för att tillverka vapen. Men ingen tror på detta, särskilt inte som landet skaffat sig raketer som skulle kunna nå Israel och öppet hotar att utplåna den judiska staten.
När därför USA läcker ut att man låtit Israel köpa den sorts bomber som kan tränga in i en bunker och spränga den i luften är syftet uppenbart att skrämma Iran från att gå vidare med sina kärnvapenplaner. Det är uppenbart vad dessa vapen skulle kunna användas till och det är uppenbart att Israel om man verkligen kände sig hotat inte skulle tveka att spränga de iranska kärnanläggningarna. Även om detta skulle strida mot folkrätten.
Allvarliga konsekvenser
Kofi Annan, valde till mångas förvåning att vid generalförsamlingens öppnande tydligare än tidigare brännmärka invasionen av Irak som ett brott mot FN-stadgan.
Generalsekreteraren kämpar med viss desperation för att återge FN den ställning organisationen hade en kort period efter murens fall då sovjetiskt veto inte längre förlamade världsorganisationen och då USA gärna sökte FN:s stöd. Tydligtvis anser han det inte viktigt att få amerikanskt stöd i dessa strävanden.
De som anser att invasionen hade stöd i säkerhetsrådets tidigare beslut framhåller att om Irak-kriget var olagligt var i så fall den av Annan ald-rig kritiserade aktionen i Kosovo mera uppenbart olaglig.
George W Bush framhöll i sitt tal inför generalförsamlingen att rådets beslut på hösten 2002, att fortsatt trots från Saddam Hussein måste leda till "allvarliga konsekvenser", rimligtvis måste betyda någonting. Det troliga är dock att de som senare vägrade ge sitt stöd åt kriget aldrig menat formuleringen som annat än ett tomt hot. Så brukar det vara med FN-resolutioner.
200 000 så många mjukvaruingenjörer utbildas i Indien varje år. Siffran motsvarar 2,2 procent av Sveriges befolkning.
55 så många timmar varande popstjärnan Britney Spears första äktenskap. Nu har hon gift sig igen - och snart klarat fjorton dar.
280 000 000 000 så många dollar (280 miljarder, 2,1 biljoner kr) kräver den amerikanska staten av tobaksbolagen. Direktörerna visste att rökning var farlig.