I går kom domen mot de tre fredsaktivister som för en månad sedan bröt sig in på Saab i Linköping i syfte att avrusta Jas-plan.
Att bryta mot lagen och dessutom i syfte att avrusta (förstöra) vapenmateriel i en stad som Linköping där många försörjer sig på Saabs verksamhet, kan givetvis uppfattas som en nagel i ögat på Linköpingsborna. Debatten har gått varm på Correns hemsida, men i övrigt har det varit tyst. Man kan fråga sig varför.
Det är i dag väl känt att vapenexporten från Sverige är omfattande och framgångsrik. Sverige står ensam för en knapp tredjedel av hela världens krigsmaterielexport till Sydafrika. Exporten omfattar större summor än Sidas samlade bistånd till södra Afrika. I exemplet Sydafrika är det Jas som köpts, en affär som inte kommer att gynna landets fattiga.
Tre problem blir tydliga för oss när vi diskuterar den nuvarande vapenexporten. För det första reser sig ett moraliskt problem i detta att vi säljer vapen till ett fattigt land som Sydafrika i syfte att gynna vår egen vapenindustri.
För det andra strider denna export mot riksdagens antagna Politik för global utveckling (PGU). Riksdagen har slagit fast att vapenexport "måste ske samstämt med målet för politiken för global utveckling". Att främja utveckling och demokrati i Sydafrika kan göras på bättre sätt, än genom ett dyra inköp av stridsflygplan.
För det tredje är efterföljden av regelverk och riktlinjer för svensk vapenexport högst tveksam. Är det riktigt och förenligt med svenska regelverk och riklinjer för vapenexport att sälja Jas till militärdiktaturen Thailand som de senaste åren haft instabila regeringar, förtryck av minoritetsbefolkningar och politisk oro mellan länderna i regionen?
Nej!
Domen mot fredsaktivisterna borde svara väl mot svensk lagstiftning och praxis. Aktivisterna har varit beredda att ta sitt straff. Om samma praxis gällt som i förhållandet mellan svensk vapenexport och de demokratiskt antagna regelverken och riktlinjerna, borde dock fredsaktivisterna i rättvisans namn frikänts.
Simon Wessbo
David Nimmersjö