När kommunismen föll, föll också Tjeckoslovakien samman. Tjecker och slovaker hade turen att i spetsen för den sönderfallande staten stod en av vår tids stora demokrater, Vaclav Havel. Tack vare honom kunde konflikten lösas fredligt. Slovaker och tjecker gick var sin väg.
Lika lyckligt gick det inte i Jugoslavien. Det kommunistiska systemets fall ledde där till en rad förhärjande inbördeskrig. Först när blodsutgjutelsen nått rent skräckinjagande proportioner ingrep världen. Framför allt tack vare amerikanska insatser kunde krigen stoppas. De nya stater som reste sig ur askan och blodet är dock med ett par undantag fortfarande så instabila att det krävs internationella insatser för att bevara freden.
I Irak är våldet fortfarande det mest synliga inslaget i utvecklingen efter Saddam Husseins fall. Det är lätt att tro att detta beror på att Saddam fälldes av utländska trupper. Våldet riktas i stor utsträckning mot de amerikanska trupperna och mot de krafter inklusive landets provisoriska regering som antas vara i förbund med USA.
Men precis som fallet var i några av de länder som inte längre kunde hållas ihop efter kommunismens fall är den yttersta anledningen till det som nu sker spänningar som byggts upp under många års diktatur.
Det är möjligt att den amerikanska invasionen inte hade behövts för att fälla Saddam Hussein. Mycket av det vi fått veta under det senaste året tyder på att hans ställning var mera undergrävd än vad som syntes utåt. Att han inte hade massförstörelsevapen berodde knappast på att han inte ville ha dem utan snarare på att alla hans krafter och alla hans ekonomiska resurser måste koncentreras på att bevara regimens maktställning.
Men även om Saddam fallit av sin egen tyngd hade resultatet knappast blivit en lugn utveckling mot demokrati. Det är tvärtom sannolikt att vi fått ett mycket blodigt inbördeskrig och att det krävts ett väpnat ingripande från omvärlden för att försöka få slut på blodbadet. Motsättningarna finns inom Irak, de har inte uppstått genom invasionen. Snarare är det rimligt att tro att närvaron av stora utländska truppstyrkor förhindrat att våldsutbrotten fått en ännu större omfattning än de nu har.
Detta betyder inte att USA gjort allting rätt. Tvärtom, Washington borde ha insett att Saddam Husseins fall inte automatiskt skulle leda till demokrati och ett enat irakiskt folk. Kunskapen fanns i själva verket. Den äldre Bush avstod 1991 från att försöka fälla Saddam Hussein därför att han trodde att motsättningarna inom Irak skulle bli så svåra att inte ens den gigantiska armé som USA-alliansen dragit ihop för att köra ut Irak från Kuwait skulle klara av att hålla landet under fredlig kontroll.
Men den yngre Bush och hans medarbetare intalade sig att om de bara kunde fälla Saddam Hussein skulle alla andra problem kunna lösas med ett minimum av militärt våld. Därför brydde man sig inte ens om att försöka få kontroll över de enorma arsenaler av konventionella vapen som den sönderfallande irakiska armén lämnade efter sig.
Det är denna nonchalanta attityd till fredens problem som nu straffat sig.
Men det är viktigt att inse att det ur dagens kaotiska situation ändå kan komma något som är långt bättre än ett fortsatt styre av massmördaren Saddam Hussein eller av en ny diktator av hans kaliber.
Afghanistan var ett land i kaos där en rad krigsherrar bara nödtorftigt hölls i schack av en mycket brutal och till sin natur totalitär talibanregim. Invasionen verkade inte lösa några andra problem än att man blev av med de religiösa förtryckarnas kontroll. Men i lördags gick afghanerna framgångsrikt till sitt första fria val. De har fått ett hopp om en bättre framtid.