Skattereduktion för hushållsnära tjänster är en positiv reform, skriver Malmberg och Bengtson Skogsberg (30/5). Jag håller inte med. Reformen överför skattemedel till högavlönade, istället för att gå dit behoven är stora. Det är inte positivt.
Tiondelen med högst inkomst står för 40 procent av ansökningarna om skattereduktion. Då de med mest pengar rimligen har köpt mest tjänster blir deras andel av kakan än större. Däremot står den fjärdedel som tjänar minst endast för 10 procent av ansökningarna, och än mindre av pengarna.
Med ett lågt räknat timpris ger reformen cirka 900 heltidsanställningar på ett år. Men det säger ingenting om hur mycket av dessa som är nya jobb. Eller om de som redan tidigare köpte tjänsterna nu gör avdrag för dem. Skattereduktionen kostar staten cirka 125 miljoner. Det motsvarar cirka 450 vårdbiträden i äldreomsorgen, på heltid. Det skulle vara helt nya jobb där behoven är som störst.
Det har sagts att bidraget ska underlätta för familjer med småbarn att få "livspusslet" att gå ihop. Men endast var femte som sökt om skattereduktion är under 40 år.
Reformen beskrivs enbart utifrån den som köper tjänsten, inte utifrån den som utför den. Hemnära tjänster är ofta fysiskt krävande och sliter hårt på den som arbetar. Att med bidrag gynna en bransch som jobbar i arbetsmiljöer som inte är ordnade för arbetaren, som har höga ohälsotal och många deltidsanställningar är ett ideologiskt val. Men en regering som decimerar arbetslivsforskningen, kraftigt drar ner på arbetsmiljöinspektörerna och minskar kraven på arbetsgivarens ansvar för arbetsanpassning kan kanske inte förväntas ta sådan hänsyn.
Jag anser att vår gemensamma välfärd ska fördelas efter behov - inte hur mycket man kan betala. Låt oss i stället använda de 125 miljonerna till välfärd där behoven är stora. Det skulle vara positivt!
Andreas Berg