Just nu är det gott om professionella gråterskor, som protesterar mot regeringens och Socialstyrelsens förslag om förändrade sjukskrivningstider.
I Aftonbladet har indignationen varit stor, kränkta sjukskrivningsoffer presenteras på löpande band. Protesterar gör också vissa så kallade experter mot förslaget om att personer med lätta stresstillstånd och lättare depressioner inte alls ska vara sjukskrivna. Gemensam nämnare är att experterna ofta är delägare eller innehavare av privata och vinstgivande rehabiliteringsanläggningar med fokus på utmattningssyndrom.
Alla ropar på mer rehabilitering: Den sjukskrivne, ibland först efter många års hemmatillvaro, politiker och en brokig samling rehab-aktörer.
Jag tycker det är konstigt att man ständigt ropar på något med så bristfälligt forskningsunderlag och avsaknad av erforderlig evidens. Ännu konstigare är hur man kan protestera mot något som man däremot vet från åtskilliga välgrundande forskningsstudier - nämligen att långtidssjukskrivning ofta leder till ohälsa och förtidspension, som i sin tur bidrar till en för tidig död.
Varför värna om en metod som bevisligen leder från jobbet i stället för till? Och hur kunde det bli så här?
Arbetsgivarnas "farliga arbetsplatser" sade många rapporter redan under 80-talet. Men tyvärr var många av dessa rapporter rena beställningsjobb, levererade från statliga verk med före detta politiker och fackliga företrädare i chefsstolarna. En känslig faktor som sällan nämns som bidragande orsak till Sveriges eskalerande sjukskrivningar och förtidspensioner under de sista årtiondena är just vänsterblockets gamla ideologi.
För där har eget ansvar för sitt liv och sina pengar aldrig stått högt i kurs. Medborgarna har undan för undan förvandlas till klienter och patienter, utan egen ork.
Denna "klientifiering" och diagnostisering av livets förtretligheter och tillkortakommanden är ett mycket smart sätt att rensa bort de lågpresterande ur produktionen.
För sjukdomar och diagnoser kan dölja det mesta allt ifrån undermålig utbildning, missbruk och tunga hemförhållanden, utöver "farliga" arbetsplatser.
I Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning som kom våren 2005 står att förtidspensionerna ökar mest bland 60-talisterna.
En 35- åring som får förtidspension kostar samhället omkring 5 miljoner kronor och då är inte ens produktionsbortfallet inräknat. Mellan åren 1994 och 2004 ökade antalet sjukskrivningar och förtidspensionärer med 50 procent i åldersgruppen 34-54 år. Psykisk ohälsa är en mycket framträdande sjukskrivningsorsak.
Beklagligt är att både regeringen och Socialstyrelsen har fått kalla fötter av protester främst från skyddade och överbeskyddade sektorer mot förändringar i socialförsäkringssystemet.
Jag tycker att regeringen skall sätta ner foten i stället för att vela hit och dit. Mönstret känns igen från turerna kring fastighetsskatten.
Framtidens välfärd är helt beroende av om de sociala systemen kan reformeras utan att raseras - men då måste statsministern fatta ratten och undvika dikeskörning.
Harriet Larsson
Leg. sjukgymnast