Lennart Berggren fortsätter (3/3) att hävda att svensk vapenexport har en särskild betydelse för relationen mellan Indien och Pakistan. Som att det står i motsats till att ett annat land levererar vapen.
Vidare vidhåller han sin långsökta slutsats att svenska soldater blir ett mål i Afghanistan på grund av Gripenexporten - men utan några verkliga argument.
Kargilkonflikten, som Berggren hävdar förvärrades av Boforskanonerna, berodde på att Pakistan ockuperade delar av Indiens sida om kontrollinjen i syfte att tvinga dem att förhandla om Kashmir. En brilliant militär plan som slutade i en diplomatisk katastrof då Indien hade stöd av Clinton och Boforskanonerna blev ett avgörande vapen i den besvärliga terrängen. Shaukat Qadir, före detta soldat i Pakistan och nu oberoende analytiker, har fler perspektiv på konflikten. Om ett land inte har rätt att möta vapenmakt med vapenmakt så är frågan vilket land som ska ha rätt att importera vapen.
Berggren vill påvisa att försvarsindustrin värderar korruption högt genom att påstå att utvecklingsstöd från industrin använts dåligt, felaktigt eller inte nått fram. Tyvärr är det bara antydningar, men inga fakta. Industrin kan inte lastas mer än biståndsorganisationerna när biståndspengar "fastnar" på vägen till sitt ändamål. Saab har ögonen på sig och har inte råd att göra fel. Därför gör de nu sitt yttersta för att lagar och riktlinjer följs.
Berggren påstår att militära experter vet bättre än indierna själva och att ryska eller amerikanska flygplan är bättre för indierna, oss och våra soldater. Vidare beskyller han Pakistan för att stödja talibanerna. En spekulativ debatt som knappast kan tas på allvar.
Låt ISP avgöra vilka länder som tillåts köpa svenska vapen och förse ISP med bevis på länders olämplighet att nyttja svenska vapen som yttersta konfliktmedel.
Håkan Byström