I debatten om vapenexport glöms ständigt bort dess stora betydelse som medel för en aktiv säkerhetspolitik. Genom en kontrollerad och strategisk vapenexport får Sveriges regering en stor möjlighet till påtryckningar mot det mottagande landet, hur de löser konflikter och i tillgängligheten till vapnen. Detta är en anledning till att USA, Ryssland och Frankrike är mindre restriktiva.
Efter en eventuell Gripenaffär kommer Indien att under många år vara beroende av Sverige för att få och bibehålla systemet operativt. Viktigaste i detta är beroendet av expertkunskap, underhåll, reservdelar, vapen och ammunition.
Det har, tvärtemot vad Lennart Berggren menar (18/2) ingen betydelse vad Indien flyger för flygplan när talibanrörelsen väljer mål för sina bombattentat. Svensk trupp befinner sig i Afghanistan för att stabilisera landet, bland annat genom att hjälpa lokal polis och militär att hindra talibanerna. Därmed riskerar svenska soldater att skadas och dödas, vilket är ett ansvar som regeringen tar på sig när man beslutar att skicka dit dem.
Problemet är inte svensk vapenexport - utan avsaknaden av en bakomliggande långsiktig och strategisk säkerhetspolitik. Det är endast när försvarsbudgeten är aktuell som politikerna vaknar, och bara tillräckligt för att kunna styra mellan två och tre år framåt.
En export till Indien kommer att ge regeringen ett säkerhetspolitiskt inflytande i regionen under 10-20 år framåt och ett sådant inflytande innehåller värderingar som vi kan vara stolta över, och framstår som mycket bättre än till exempel de ryska och amerikanska. Det inkluderar värderingar kring korruption, som Sverige har världsledande låg förekomst av, och dessa värderingar står också Saab för - nu kanske mer än någon annan.
Håkan Byström