När vi läser vad landstingsmajoriteten skriver (10/11) håller vi med om mycket, men vi har också några allvarliga invändningar:
Vi står inför den djupaste lågkonjunkturen på länge, vilket de bara berör kort. I det läget har landstinget enligt den senaste prognosen en stor del av underskottet i sjukvården kvar att hantera. Till det kommer stora sparbeting orsakade av den försämrade samhällsekonomin. Totalt cirka 300 miljoner kronor som ska sparas in på två år.
Vi är rädda för att detta ska sätta stopp för utvecklingsarbetet och få stora konsekvenser för vårdens tillgänglighet, kvalitet och likvärdighet. Men majoriteten har avslagit våra krav på konsekvensanalyser och hävdat att besparingarna ska gå att göra utan några försämringar i vården. Vi menar att det handlar om sunt förnuft att inse att det inte går att skära bort hundratals miljoner, och därmed hundratals anställda, utan att vården blir sämre. Samma signal får vi från personalen i vården.
Frågan är bara hur det ska ske och hur vi minimerar konsekvenserna.
Vi undrar också vad det är för politik med ökad makt för personal och patienter som majoriteten för. Är det när man privatiserar Berga vårdcentral mot personalens vilja? Eller när man gör om upphandlingen i Motala och skräddarsyr den för vårdföretagen snarare än patienterna? Eller när man höjer patientavgifterna så att det kostar mer att vara sjuk?
Vi är inte för centralstyrning. Däremot vill vi ha centralt politiskt ansvarstagande.
Vi som förtroendevalda har ansvaret för att peka ut färdriktningen och målen. Säga vad som är acceptabelt och inte. Det gäller inte minst i tuffa och kontroversiella frågor. Ibland hamnar vi fel och då får vi ta ansvaret för det när vi möter väljarna i val. Vi har gjort det - och lärt av det. Men nuvarande majoritet vågar inte ens försöka ta ansvaret till att börja med.
Irma Görtz
Anna-Lena Sörenson