Den svenska skolan uppvisar stora brister. En fjärdedel av eleverna i grundskolan är inte behöriga till gymnasiet och många lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg.
Det brister även i jämställdheten, den ömsesidiga respekten och demokratin i skolans vardag.
Det ropas på insatser från utbildningsväsendet och det ställs krav på att lärarutbildningen ska uppvisa högre kvalitet så att förskola, fritidshem, grund- och gymnasieskola - med hjälp av utbildad personal - kan garantera en hundraprocentig måluppfyllelse.
Men var kommer föräldrarna in?
En del av de problem som lyfts fram har sin grund i förhållanden utanför skolan. Barn lever under olika villkor.
För att klara av skolan måste barn och ungdomar känna engagemang och positiva förväntningar från vuxna i deras närhet. De måste känna sig värdefulla och respekterade och ha ramar att hålla sig inom.
Skolan ensam kan rimligtvis inte tillgodose dessa grundläggande behov.
Skolan ska vara ett komplement till föräldrarnas omsorg, stöd och fostran. Det kan vi läsa i olika dokument.
Frågan är hur föräldrarnas villkor matchar dessa uppgifter. Har föräldrar tid och ork att möta sina barn och bygga upp ett ömsesidigt förtroende? Möter barnen de värderingar som skolan vill utveckla hemma?
Sannolikt inte. Förmodligen ser det olika ut.
Vi måste bygga inifrån och börja nära barnen genom att ge stöd och uppmuntran till föräldrarna i deras viktiga roll att vägleda sitt barn. Vi måste inse att barn behöver sina föräldrar och att skolan inte kan råda bot på alla problem i samhället.
En likvärdig skola och en skola för alla kan tyvärr inte garantera att alla barn får samma chans.
Ge föräldrarna möjligheter att så långt möjligt ändra på detta. Se till att de får mer tid med barnen och stöd i föräldrarollen. Barn tror på sina föräldrar - om de i sin tur tror på sin förmåga att vara föräldrar.
Hur ser de partier - som med sin politik bidrar till att tiden som barnen tillbringar med sina föräldrar bara minskar - på föräldrarollen? Vilken roll anser de att föräldrarna har i samhällsbygget? Och vilka möjligheter har de att leva upp till den?
Ann-Sofie Bergeling