I Sverige har vi mycket vi kan vara stolta över. Vi berättar ofta och gärna om att här gör vi inte skillnad på människor och människor. Vi har en stark välfärd som alla i landet, oavsett status, har tillgång till. Det sista påståendet är dock inte sant. Det finns en grupp på uppskattningsvis 10 000- 35 000 papperslösa människor som inte har samma tillgång som vi till vården.
Det här är människor som fått avslag på sin asylansökan eller aldrig sökt asyl. Det är människor som hellre lever ett liv som gömda än återvänder till det land de flytt ifrån. Officiellt finns inte dessa människor här.
När du mår dåligt är det en självklarhet att du ska kunna vända dig till en vårdcentral och få besked och hjälp. Tänk dig i stället att du inte vågar ta kontakt, av rädsla att bli angiven, ifrågasatt och i vägskickad till den tillvaro du så desperat försöker hålla dig borta ifrån. Dessa människor har trots allt rätt till akut sjukvård mot betalning. Inte ens dit vågar de vända sig i alla lägen, av rädsla för att det är det sista de gör i landet.
Sverige har skrivit på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. I General Comment No. 14 (2000) of the UN Committe on Economic, Social and Cultural Rights står följande att läsa:
"Stater är skyldiga att respektera rätten till hälsa genom att avstå från att neka eller begränsa lika tillgång för alla personer, även asylsökande och illegala invandrare, för förebyggande, botande och lindrande hälsovård."
Sverige bryter mot dessa när vi förvägrar dessa människor tillgång till vård. Tillsammans med Österrike är Sverige rankat sämst av EU-länderna när det gäller att tillhandahålla vård till papperslösa. Spanien och Italien har däremot i det närmaste fri tillgång till vård och placeras således högst på listan.
Läkare utan gränsers rapport "Gömda i Sverige - Utestängda från hälso- och sjukvård" (2005) bidrar också med mycket intressant läsning. De genomförde en undersökning på 102 papperslösa om hur de upplever tillgången till vård i Sverige och vad de stöter på för hinder. 12 av dessa var gravida kvinnor, utan tillgång till mödrahälsovård. 68 procent av deltagarna uppgav att de var extremt rädda för att återvända till sina hemländer, 53 procent befarade att de då skulle dödas eller skadas allvarligt.
Det här är inte en fråga om kostnader. De är praktiskt taget obefintliga. Det är inte en fråga om huruvida människor har tillstånd att vistas här, eller etnicitet. Lagbrott, i det här fallet möjligen livsnödvändiga, är aldrig en faktor som avgör tillgången till vård. Det handlar helt enkelt om att ingen människa i Sverige ska vara rädd att söka vård. Det handlar om att alla människor i Sverige ska ha rätt att ta del av vården på lika villkor. Det handlar om mänskliga rättigheter som borde vara självklara.
NANETTE RÖYTER LIBERALA UNGDOMSFÖRBUNDET