Mäns våld och hot mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Det kränker grundläggande mänskliga rättigheter och leder till otrygghet, ohälsa och även till död. I Corren den 2 mars rapporterades att tre kvinnor i Linköping utsatts för misshandel under helgen, varav en så allvarligt att hon tvingats åka ambulans till US. Polisbefälet kommenterade fallet med att: "Tre fall av kvinnomisshandel under en helg är inte mycket"!
Genom regeringens handlingsplan med Nyamko Sabuni i spetsen har arbetet med våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer fått en nystart. Satsningarna handlar till stor del om ökad kunskapsinhämtning och utbildning. Nya insikter måste nu systematiskt omsättas i olika organs verksamhet och samverkan dem emellan måste fungera bättre.
Bristen på tid och resurs hos polisen är ett av de främsta problemen i kampen mot våld mot kvinnor. Samtidigt är det endast en femtedel av alla kvinnor utsatta för våld som gör en polisanmälan. Andra professioner som kommer i kontakt med dessa kvinnor måste därför kunna upptäcka, kartlägga och dokumentera händelseförloppet.
Hälso- och sjukvården har ansvar att ge personer utsatta för våld ett gott omhändertagande för fysiska och psykiska skador. Ofta söker våldsutsatta kvinnor sig till sjukvården för indirekta följder av våldet, till exempel sömnlöshet, ångest och magont. Utifrån detta har hälso- och sjukvården samhällets bästa förutsättningar att avslöja våld mot kvinnor. Idag är det främst personal på akutmottagningar som fått utbildning om hur misshandel ska upptäckas och bevisning säkras. Särskilda utbildningssatsningar är nödvändiga också för annan vårdpersonal och även för personal i äldreomsorgen.
Regeringen har gett Nationellt Centrum för Kvinnofrid ett uppdrag att utreda hur frågor om personlig erfarenhet om våld kan införas i patientens förhistoria. Syftet är att i tidigt skede kunna upptäcka och ingripa i relationer där kvinnor och barn utsätts för våld. År 2001 gjordes ett projekt där kvinnor vid barnmorske- och ungdomsmottagningar rutinmässigt tillfrågades om våld i deras vardag. Metoden, som gick ut på att ställa några enkla frågor om personlig erfarenhet av våld, visade sig framgångsrik. Dessa erfarenheter bör utgöra grund för att införa sådana rutiner inom hälso- och sjukvården som helhet.
Mellan 15 och 20 kvinnor avlider varje år till följd av våld från en närstående. Vi anser att efter varje sådant dödsfall ska en utredning göras för att ta reda på hur länge våldet pågått, hur bemötandet varit och vilka åtgärder som borde ha vidtagits. På detta sätt kan samhället åtminstone lära av misstagen. Personlig säkerhet och skydd mot våld är det minsta vi medborgare ska kunna kräva av det offentliga.
KARIN GRANBOM ELLISON, 1: A NAMN TILL RIKSDAGEN (FP)
REZA ZARENOE, 1:A NAMN TILL LANDSTINGSFULLMÄKTIGE (FP)