Correns artikelserie "Patienterna tar makten" ger en bra inblick i varför en obegripligt dålig tillgänglighet råder i sjukvården, trots höga skatter som ska värna vår gemensamma välfärd. När nya, fräscha modeller som Vårdval Halland och Vårdval Stockholm nu för över besluten om vart landstingets resurser för primärvården ska gå, från politikerna till patienterna, hakar glädjande nog den nya majoriteten i östgötalandstinget på med liknande förslag avsedda att träda i kraft efter årsskiftet.
Reaktionen hos de många som arbetat i den gamla modellen, där köer skapats och cementerats som ett slags normaltillstånd, är blandade. En del, som sannolikt främst tänker på egen bekvämlighet, ser massor med problem om resurserna plötsligt skall börja gå via patientens val av vårdgivare; "Hur skall vi hinna med, vi kommer att drunkna i arbetsuppgifter", hörs å ena sidan. "Vad händer om ingen väljer oss?", hörs å andra sidan hos samma personer som oroas och upprörs över förändringen att flytta över beslut om vård från organisationen till de patienter som faktiskt måste ha, och har rätt till, vård.
Denna typ av reaktion är förståelig i ett politiskt system som byggt på ständigt nya pålagor på alla sjukvårdsmedarbetare av en alltför stor offentlig arbetsgivare - som dessutom prioriterat patienternas intressen för vård lägre än landstingspolitikernas behov av makt med "demokratisk" centralstyrning uppifrån. Reaktionen är ändå fel, för att inte säga patientfientlig, men ett resultat just av en övertro på att politiker - både som finansiärer och utförare - ger den mest rationella sjukvården ur ett patient- och vårdyrkesarbetsperspektiv.
Andra välkomnar förändringen och ser det som en utmaning att optimera servicenivån för patienterna, och ställer därför framgång för egna privilegier i relation till att först vinna patienternas gunst och bevisa att man sedan är värd att få behålla detta förtroende. Moderna politiker bör, utifrån de medel vi har, stimulera den positiva attityd som finns hos vår kompetenta vårdpersonal. Det kan aldrig vara vår uppgift att tillfredsställa systemen före patienterna.
Politiskt åsiktsskifte i regering, riksdag och landsting ger nu möjlighet till ett paradigmskifte i sjukvården. Det nya paradigmet gör upp med att patienter och anhöriga tidigare betraktats som belastningar i sjukvårdssystemet. Med denna utveckling kan vi slutligen montera ned en av socialismens sista bastioner i vårt land - ett sjukvårdssystem som inte är på patienternas eller vårdpersonalens sida och som, följaktligen, inte har eller kommer att leverera det den förväntas att göra i vår gemensamt finansierade välfärd.
Finn Bengtsson