I varje fall bland oss som är gamla nog att minnas att hon funnits. Hon dog 1986.
Om Alva har det talats i vågor - först redan innan hon dog, när sonen Jan Myrdals bok "Barndom" kom ut och sände en rysning genom de åldrade mödrar som liksom Alva själv försökt kombinera yrkeskarriär och familj, inte så många i hennes generation. Hos många andra väcktes rena skadeglädjen - och har fortsatt att göra så. Det finns en särskild jantelag som drabbar kvinnor. Härskartekniker är ett annat ord för samma sak.
Efter Alvas död kom döttrarnas, först Sissela Boks, sedan Kaj Fölsters böcker om den framstående mamman, betydligt mer försonande än sonens. Sedan var det tyst i elva år tills journalisten Kerstin Vinterhed kom med sin biografi över paret Myrdal 2003.
I år tycks Alva-intresset ha exploderat med historikern Yvonne Hirdmans skakande och samtidigt muntra genusanalys av det berömda paret och journalisten Lotta Grönings fräna uppgörelse med arbetarrörelsen via Alva. En nyskriven pjäs, Alva, av Ninne Olsson har dessutom spelats i höst på Oktoberteatern i Södertälje.
Det var där, på teatern, som jag kom på en möjlig förklaring (det finns säkert fler) till det akuta Alvaintresset. Socialdemokratin saknar en kvinnlig ledargestalt. Om det har funnits något frö till en sådan så har det under senaste decenniet effektivt kvävts av Göran Perssons dominans. Ja, vi minns ju vad som skrevs om honom och Margot Wallström för några valrörelser sedan. Och hur Mona Sahlin fick stå praktiskt taget ensam när det ven som värst runt henne i den berömda Tobleroneaffären. Till denna Jantevärld vill Margot Wallström uppenbarligen inte återvända och Mona Sahlin lär knappast få förtroendet.
Så det saknas en kvinnlig ledargestalt i socialdemokratin. Då är det logiskt att titta bakåt i rörelsens historia. Och vem hittar vi väl där? Jo, Alva Myrdal som tillsammans med Gunnar på trettiotalet drar upp konturerna för vårt nuvarande välfärdssamhälle, allt det där som vi numera tar för givet - daghem, barnbidrag, nioårig grundskola för alla, rationella bostäder, hygien och hälsovård.
På 70-talet, Alva själv i 70-års- åldern, har tiden till slut kommit ikapp hennes visioner. Hon blir enligt Yvonne Hirdman "en svensk feministisk hjältinna" som måste funnit det egenartat att "där kvinnor äntligen kunde börja göra andra saker än att vara kvinnor, just där växer missnöjet, vreden, den politiska aktiviteten mer än i alla andra länder hon sett ..."
Vreden lär få nytt bränsle i vår tid. Så snart Fi bildats, upphörde manliga partiledares skryt med att de är feminister. Och Maud Olofsson kördes över av alliansbröderna.
"Starka kvinnor göre sig inte besvär i politiken", konstaterar Lotta Gröning desillusionerad. "Alva var för drivande", sade Sten Andersson till henne. "Jag står inte ut", stönade Tage Erlander i sin dagbok. Lotta Gröning och Yvonne Hirdman, den senare med forskarens mer problematiserande distans, gör vad de kan för att ärerädda Alva från eftervärldens elaka förtal. Det gör de baske mig rätt i.
Ami Lönnroth
Politisk krönikör