Riksdagsledamoten Andreas Norlén (m) skriver, i sitt svar (11/7) till sin kollega Johan Löfstrand (s), än en gång att kostnaderna för trafikskador - både uppkomna och framtida - skall läggas över från socialförsäkringssystemet till trafikförsäkringen. Detta skall radikalt sänka socialförsäkringssystemets kostnader och antas stimulera försäkringsbolagen till såväl skadeförebyggande åtgärder som mer aktiv rehabilitering än idag. Samtidigt finns möjligheter för försäkringsbolagen att variera försäkringspremien efter trafikanternas förmodade riskbenägenhet - vilket i sin tur kan påverka trafikanternas säkerhetstänkande.
Detta kan diskuteras i sig, men det avstår jag från i denna text. I stället undrar jag, varför trafikanterna är de enda, som skall behöva bära denna ökade kostnad för sitt risktagande. Studerar regeringen idrottsskador så kommer man att finna höga totala kostnader. Likaså finns fritidsintressen: utförsåkning, fallskärmshoppning, bergsklättring, amatörflygning och sportdykning är bara några exempel - där utövaren väljer högre risknivåer än frimärkssamlaren och trädgårdsodlaren. I konsekvensens namn borde väl regeringen se över försäkringslösningarna även för alla dessa. Den totala besparingspotentialen i socialförsäkringssystemet torde bli avsevärd.
Samtidigt ser jag fram emot att notera motsvarande skattesänkning. Eftersom den offentliga sektorn nu frånsäger sig en del av sitt tidigare ansvarstagande och lägger över kostnaderna på individen, bör den senare naturligtvis inte tvingas betala för något, som inte längre levereras. Sker inte detta, har den nya regeringen i praktiken höjt skatten - och så var det väl inte tänkt?
Bror Gårdelöf