I Italien fanns ännu för något år sedan ett fascistiskt parti. Man tog avstånd från den gamle diktatorn Benito Mussolini. Men partiet ansåg ändå att den ideologi han stod för var värd att föra vidare. Nu har partiledaren Giancarlo Fini avsvurit sig allt samband med fascismen och Mussolinis dotterdotter har i protest lämnat partiet.
Fascismen blev trots allt en alltför belastande beteckning för ett parti som ville in från kylan och nu ingår i Berlusconis regering.
I Tyskland och för den delen alla andra länder är tanken på att and-ra än rena extremister skulle bilda ett nazistiskt parti helt orimlig. Nazismen är så fruktansvärt belastad att det är en helt omöjlig tanke att gå ut och säga att vi tar avstånd från Adolf Hitler, men de nationalsocialistiska idéerna tror vi på och vill föra vidare.
Teoretiskt vore ett parti med dessa åsikter naturligtvis fullt tänkbart. Man skulle kunna hävda åsikter som att demokratin bara leder till korruption och vi måste därför samlas kring en ledare som på ett idealistiskt sätt kan förverkliga folkets verkliga önskningar om ett samhälle med obefläckad moral och nationell samling. I ett sådant samhälle ska naturligtvis inte kapitalisterna ha rätt att driva företag hur som helst. Konkurrensen mellan dem är ett oerhört slöseri och de bör därför samarbeta för allas bästa. Då blir givetvis fackföreningar inte bara onödiga utan rentav skadliga därför att de syftar till strid mellan olika folkgrupper.
Detta är en kort sammanfattning av den "anständiga" delen av den nazistiska ideologin. Om ett parti med dessa mål skulle uppträda kan man vara säker på att det inte skulle kalla sig nazistiskt.
Också kommunismen är svårt belastad av årtiondens grymma förtryck och massmord. Ingenstans där kommunister kommit till makten har de kunnat förverkliga partiets idéer om frihet och jämlikhet, ett samhälle där konkurrensen inte tillåts exploatera vare sig männi-skornas arbetskraft eller deras ekonomiska tillgångar. Den privata kapitalismen har ersatts av en statskapitalism som betett sig långt mera hänsynslöst än någon privat kapitalist skulle kunna tillåta sig. Därmed har också ekonomin körts i botten och drömmen om välstånd för alla har ersatts av svält och fattigdom för de flesta, men privilegier för de styrande.
Detta var naturligtvis anledningen till att det svenska kommunistpartiet i två omgångar distanserat sig från sitt kommunistiska arv, först genom att byta namn till vänsterpartiet kommunisterna och därefter till enbart vänsterpartiet.
När den nye partiledaren Lars Ohly och flera andra i hans omgivning ändå framhåller att de ser sig som kommunister - men tar avstånd från det tyranni som utövats i namn av denna ideologi -- måste detta ses som ett senkommet avståndstagande från partiets namnbyten.
De menar att den kommunistiska ideologin inte har någonting att göra med det styre som generationer av kommunister utövat i Sovjetunionen, i Kina, i Vietnam, på Kuba och i hela Östeuropa. Trots alla dessa kommunistledares grymma förföljelser av oliktänkande finns enligt denna teori någonstans en oanfrätt kommunistisk ideologi som är värd att lyfta fram som ett ideal för framtiden.
Det behöver inte finnas något ondskefullt i att drömma om något sådant. Inte heller behöver människor som fascineras av de fascistiska och nazistiska idéerna göra detta av onda motiv. Av historien lär vi oss att många idealister sökt sig till alla dessa läror, men sedan antingen lämnat dem i besvikelse eller låtit sig korrumperas in i deras maktutövning.
Jag tvivlar på att Lars Ohly har minsta förståelse för att någon vill kalla sig fascist eller nazist. Då borde han förstå att de flesta här i landet känner samma obehag inför den som kallar sig kommunist.