Karin Granbom Ellison har tyvärr fått det mesta om bakfoten när det gäller vargjakten (ÖC 19/1). Hon har bibringats uppfattningen att vargen är ett stort problem för många på landsbygden. Sanningen är att problemen med dödade tamdjur är mycket små, även om man naturligtvis alltid kan säga att ett dödat tamdjur är ett för mycket. Om vi ska ha en livskraftig vargstam, vilket Karin Granbom Ellison säger sig vilja, kommer vi aldrig helt ifrån det.
Men det finns mycket effektiva metoder att skydda tamdjur. Skadorna sker därför huvudsakligen i områden där vargen är nykomling och man ännu inte hunnit stängsla. Dessutom är skyddsjakt mot enstaka skadegörande individer mycket effektiv, det behövs ingen massiv licensjakt. Och det går inte att vid jakttillfället avgöra vilka individer som är genetiskt defekta.
Det är sant att opinionen ser något sämre ut i varglänen. Problemet är dock att Värmlands län, där man har haft varg mer än tio år längre än något annat län, inte är analyserat. Enligt muntlig uppgift från länsstyrelsen i Värmland är attityden till varg nu mycket avslappnad. Det är inte så konstigt att det finns vissa negativa attityder i Dalarna. Där har inte funnits varg särskilt länge och folk har i åratal före dess ankomst pumpats fulla med propaganda från Sveriges i särklass starkaste lobbyorganisation, Svenska Jägareförbundet med årliga statliga bidrag på 40-50 miljoner, som berättar om vilka hemska umbäranden som väntar när vargen kommer.
Vem skulle komma på tanken att jaga någon annan djurart som bara består av drygt 250 individer? Älgen orsakar årligen 10-15 människors död och skador på skogen för mångmiljardbelopp. Vem kräver att älgstammen ska tas ner till drygt 250 djur? Hur kommer det sig att man kan ha 800 vargar i Italien, 2 000 i Spanien.
Dels har man alltid haft varg och vet att problemen är klart hanterbara, dels har man inte en stark lobbyorganisation, som för egna egoistiska intressen vill hålla uppe stammarna av bytesdjur och hålla nere stammarna av rovdjur.