Sveriges riksdag har avgivit en ensidig solidaritetsförklaring gentemot EU och Norden, där vi lovar att inte vara "passiva" om de drabbas av katastrof eller angrepp. Hur ska vi praktiskt gå vidare? Neddragningar på försvaret leder till att det bara finns två utvägar:
? Lita på garantier från militära stormakter. Räcker Norden verkligen? Eller behöver vi stöd från till exempel USA?
? Gå med i en militär allians, det vill säga Nato. Sverige har redan Nato-anpassat sitt försvar. Vore vi Nato-medlem skulle vi vara bäst i klassen.
Sverige hade runt 1970 ett försvar som var dubbelt så starkt som övriga Nordens tillsammans. Nu ser siffrorna ut så här:
? Sverige kommer år 2014 att ha åtta insatsbataljoner. Med Hemvärnet blir det 48 000 man. Utbildningskostnad per man: 867 713 kronor.
? Finland kan mobilisera 350 000 man till en kostnad av 66 629 kronor per man.
? Danmark förlitar sig helt på Nato, men kan få ihop 83 700 man för 367 264 kronor per man.
? Norge litar på USA och har 66 000 man som kostar 642 424 kronor per man.
Varför går Sverige ut med en solidaritetsförklaring? Börjar politikerna inse att vi inte längre kan försvara oss? Historiskt har Sverige visat att vi inte hjälper andra om det skulle få konsekvenser för oss själva. Våra grannar går det inte att bygga vår säkerhetsstrategi på. Händer något i Sverige involveras även grannländerna och då är var och en sig själv närmast.
Det som hände i Georgien visar att både Nato och USA är tveksamma att ställa upp om det inte ligger mycket i vågskålen. Frågan är bara: När vi nu inte har förmågan att försvara oss själva, vem kan eller vill då hjälpa oss, med vetskap om att man får dra det tunga lasset? Då kräver man mycket i gengäld av oss.
Ju mer vi minskar vårt nationella försvar, desto mer måste vi delta med internationella insatser. Ingen hjälper den som inte försöker hjälpa sig själv!
Hans Zettby