"Kan litteraturen spegla samhället, samtiden?" Den frågan ställdes till de två författarna Kerstin Ekman och Majgull Axelsson vid ett seminarium på årets bokmässa i Göteborg. Ja, svarade Majgull Axelsson. Nej, svarade Kerstin Ekman och förtydligade:
"Litteraturen ska inte ha sådana uppdrag överhuvudtaget. Den rör sig i en annan värld. Samtiden är ett mediebegrepp." Och så citerade hon Harry Martinson:
"Det är meningslöst att motivera varför eller till vilket ändamål man diktar. Dikt är förtrolighet från djupet."
Om man då rör sig från ett annat håll, från läsarens, så gissar jag att svaret blir ett annat. Varför läser vi böcker, fångas av dem? Förmodligen därför att vi söker svar på de frågor som vi själva ställer om samhället och samtiden liksom om de djupare frågorna om livets mening. Vi söker personer att identifiera oss med, som prästen Ingefrid i Kerstin Ekmans "Skraplotter" eller MaryMarie, biståndsminister eller fängelseintern, huvudpersonen med alternativa identiteter i Majgull Axelssons senaste roman, "Den jag aldrig var".
Majgull Axelsson är en av de journalister som blev författare, kanske delvis därför att det skönlitterära skrivandet ger större frihet för en samhällskritiker. Och det är onekligen som författare hon slagit igenom. Hennes sociala engagemang som journalist nådde ut till en begränsad krets. Nu talar hon till många fler. "Vi speglar världen därför att vi är de vi är och befinner oss där vi befinner oss", var hennes svar till Kerstin Ekman.
Vad författaren och hennes läsare ser i denna spegel är däremot en annan sak, påpekade hon: "Varje tid har en självbild, ganska självsmickrande." Och i varje tid finns det saker man inte kan tala om, tabuämnen. Majgull Axelsson tog som exempel boken "Vide ung" av Inga Lena Larsson om illegala aborter. Den kom ut på femtiotalet, en tid som "ständigt gav denna bild av ljusnande framtid, av hygien och trivsel". Tiden kunde inte ta emot vad Inga Lena Larsson hade sett. Hon krossades som författare. Vilket kanske kan ses som en bekräftelse av någon annat Kerstin Ekman sade i detta samtal:
"Det måste kosta livet eller pengar eller det egna ryktet att kritisera samhället."
Stämmer det så lär vi inte ha många äkta samhällskritiker i dag. Att granska makten, som journalistkåren anför som sitt uppdrag, är till exempel förknippat med få risker. Ingen svensk journalist får sparken för de avslöjanden som görs, ibland med tvivelaktiga metoder, snarare applåder och journalistpris. Ett tecken på att även medierna ingår i makteliten.
Frågan som kom att ställas vid detta författarmöte gled över till att gälla journalistiken: Förmår medierna i dag spegla samhället, samtiden? Majgull Axelsson är kritisk mot de forna kollegerna:
"Jag är bekymrad över journalistikens roll i vår tid, över det hyckleri och den dubbelmoral som finns i journalistiken. Journalister ser sig som utanförstående, har en föreställning om att enbart observera, inte delta i vad de beskriver. I själva verket är journalisten en aktör som bestämmer vad som sägs, vad som får sägas."
Hon har naturligtvis rätt, Majgull Axelsson. Det kan ta rätt lång tid att upptäcka det. Själv trodde jag nog länge att jag speglade "verkligheten" tills jag upptäckte att det var en högst begränsad liten del av livet som vi journalister genom någon tyst överenskommelse utnämnt till "medieverkligheten". Det mesta av vanligt samhälleligt liv trillar mellan spjälorna.
Det är dessutom en värld befolkad huvudsakligen av män, maktens män. Kvinnor och barn är i minoritet - det är ett mönster som går igen i alla länders medier. Så om jag vill läsa om intressanta kvinnoliv, människoliv - ja då söker jag mig hellre till Kerstin Ekman och Majgull Axelsson.