Häromdagen skrev representanter för flera invandrarföreningar en protest på Correns debattsida mot Linköpings politikers planer att förändra villkor för föreningsbidragen. Hittills har invandrarföreningar och andra flerkulturella föreningar kunnat få föreningsbidrag i syfte att bevara, utveckla och sprida kunskap om egna kulturtraditioner och språk, samt bedriva verksamhet som underlättar medlemmarnas integration i det svenska samhället.
Men enligt de nya planerna ska föreningarna bland annat jobba aktivt med de nyanländas integration i samhället samt samarbeta med SFI-skolan (svenska för invandrare) om de vill behålla kommunens bidrag. Vad politikerna egentligen menade med integration, enligt föreningarnas representanter, framkom aldrig.
Dessa okloka planer bevisar bara en sak. Att politiker har problem med att se invandrare som fullvärdiga individer med egna behov utan drar alla över en kam och bestämmer själva vad det är som är bra för dem.
När bosniska familjer fick uppehållstillstånd 1993 och flera flyttade till Linköping fick vi naturligtvis det ekonomiska och administrativa stödet som behövdes för att kunna överleva i ett nytt land.
Men hur långt räcker maten, och taket över huvudet, när ens samtliga tankar går till hemlandet där kriget härjar och nära och kära mördas dagligen? Till vem skall man vända sig när man blir galen av sorg och smärta över ett dumt, orättvist och blodigt krig? När man inte kan sova av oro att just i denna stund händer det något hemskt som ingen vill och kan förhindra? Skulle jag gå till psykolog, psykoterapeut eller någon annan läkare på Universitetssjukhuset där väntetider räknas i månader och kanske år? Eller prata med vanliga Linköpingsbor som alltid har bråttom?
Nej, det gjorde jag inte. Jag engagerade mig i den bosniska föreningen som bildades i Linköping och kom i kontakt med människor som kunde förstå mina känslor och tankar. Ibland även utan ord. Bland dem kände jag mig inte ensam med min förtvivlan och saknad efter min familj i Bosnien, som jag då fortfarande trodde var försvunnen. Och när jag flera månader senare med säkerhet fick veta att de inte levde längre fanns den ordlösa och gränslösa förståelsen där.
I föreningens lokaler träffade jag människor som hade förlorat sina barn eller alla familjemedlemmar och många av dem har också sett alla dessa hemskheter. Även om jag på den tiden aldrig orkade säga ett enda ord om min egen tragedi kände jag mig inte isolerad. Det kan låta rått och hemskt, men när man möter folk som upplevt samma grymheter, eller ännu värre än en själv, då får man tröst och styrka att stå ut med sitt eget lidande.
Föreningen ordnade många aktiviteter och vi umgicks naturligtvis också med svenskar. Mest med dem som via olika föreningar har varit involverade i hjälparbete till Bosnien. Det bidrog också till att jag med flera andra bosnier, änd-rade vår uppfattning från att Sverige fullständigt struntade i vad som hände i Bosnien till att det fanns en hel del svenskar som brydde sig och ville hjälpa. Det betydde mycket för oss.
I dag har jag ett normalt jobb, bor i en bostadsrätt i den delen av Linköping som anses trevlig och betraktas som integrerad i det här samhället. Vems förtjänst är det? Jag påstår naturligtvis inte att det är föreningens. Det är självklart viktigt att lära sig nytt språk, nya koder och en del annat i sitt nya hemland, men minst lika viktigt är att få ro i själen för att kunna göra det som samhället kräver.
Jag och de andra i liknande situation fick från vår förening det som vi behövde på den tiden, för att inte gå under, för att inte begå självmord, för att kunna resa oss upp och fortsätta vidare med våra liv, för att kunna ha en ljusare syn på vår omgivning, för att kunna göra vårt bästa oavsett var vi lever.
Föreningens aktiviteter har varit värdefulla och underlättat vardagen för många. Därmed har givetvis även min och andra medlemmars integration underlättats i samhället, tycker jag.
Med tiden ändras också en invandrargrupps behov och föreningens roll, men våra politiker kan inte bara själva besluta vad föreningar i fortsättningen ska göra och vad som är bäst för andra människor.